Au pair i Paris/alperna

Under min första natt ifrån familjen längtade jag naturligtvis efter barnen. Vi har kommit varandra så himla nära, och även om vi inte brukar spendera söndagar med varandra så träffas vi vid frukosten. Jag började känna av det i morse när jag vaknade. Min första tanke efter att ha tittat på klockan i morse var nämligen: "Nu har nog barnen vaknat". Det första jag gjorde när jag kom hem var att springa in i barnens rum för att säga hej. E log och L sade till mig att vara tyst så att hon kunde höra bandspelaren, men Lo log med hela ansiktet när hon såg mig, och sprang därefter fram för en stor kram. Så sött! Ibland kan 29 timmar borta från barnen räcka för att man skall upptäcka hur mycket man verkligen tycker om dem.

Jag befinner mig hos min svenska kompis i en av Paris södra förorter.  Vi är 7 personer som som skall äta och sova, och har huset för oss själva, då familjen inte är hemma. Vi har handlat, och sitter och väntar på att maten skall bli klar. Det blir pommes frittes och kyckling, och det skall bli jättegott att äta kyckling! Sedan blir det film, och sedan skall vi sova... Men jag blir inte uppe alltför sent. Jag är ju ändå sjuk. Jag funderade faktiskt på att stanna hemma, men kände mig lite bättre, och ville dessutom inte spendera hela lördagen med  min värdfamilj. Jag är tankspridd, men det har hittills gått bra. Vad skall ni göra ikväll?

Igår chatatde jag med mamma för första gången sedan jag kom hit. Innan dess har vi bara mejlat med varandra, bortsett från att jag ringde hem samma dag som jag kom hit. Anledningen till detta är att jag inte får ringa hem och att mamma inte är så van vid att chatta. Men det gick bra! Och är definitivt något jag vill göra igen. Om man sätter in all information i ett mejl finns risken att det blir så himla långt. Det är lättare såhär. Det var trevligt, så det får vi göra om mamma!

Om någon hade frågat mig igår när jag åt min senaste nattmacka hade jag svarat att jag inte kom ihåg. Men om någon skulle fråga precis nu skulle jag gett ett annat svar. Nämligen nu för en liten stund sen! Det är baby- sitting ikväll, och eftersom föräldrarna inte är hemma och kan kontrollera mig smög jag mig ner i köket och bredde två nattmackor. Vad gott det var! Varför mackor är mycket godare på kvällen än på dagen lär ju förbli ett mysterium. Men detta var så lyckat att det bör göras om... Nästa fredag? ;)

Detta inlägg är inte färdigt och kommer avslutas inom en relativt kort framtid

Nej, jag syftar inte på något TV- program, utan på mig själv. Jag skrev för några dagar sedan att jag har haft ont i halsen, och jag har nu blivit mer sjuk. Det finns nämligen två smittor i det här huset, och jag har på något sätt lyckats dra på mig båda två. Den första fick jag antagligen från E eller min värdmamma. Jag märkte först i söndags att min röst inte var som vanligt, utan hes. Sedan har jag fått ont i halsen, faktiskt mer och mer för varje dag som gått. De två senaste dagarna har jag även hostat också. Den andra smittan innebär framförallt magont, men även lite andra symtom. Smärtan varierar och kan ibland vara väldigt stark. Magen har dessutom svullnat upp ordentligt, och enligt mig ser den jättesöt ut! Jag vet inte om det framgått, men jag har gått ned i vikt här. Så att ha en utstickande mage känns väldigt skönt (även om den inte är permanent) just nu. Förutom dessa symtom är jag slö och från och till rättså trött. Jag årkar ingenting, och blir mycket lättare irriterad. Usch, jag hoppas verkligen att dessa smittor försvinner...

Jag klev in i min kompis bil 10:30 för att tillsammans med en annan svensk kompis åka till Versailles. Vi började med shopping. I Versailles finns nämligen ett stort shoppingcenter. Visserligen säljer de mycket märkeskläder där, men det går att hitta lite av varje. Jag hittade faktiskt en jättebra klädaffär, men eftersom jag inte ville slösa på mina pengar köpte jag ingenting. Vi åkte vidare efter ett mål på McDonalds och lite shopping. Denna gången kördes bilen till Versailles trädgård. Där kunde vi bevittna två jättevackra alléer. Vi kom in gratis i en av inhägnaderna eftersom vi är under 26 år och medlemmar i EU. Vi gick dock inte till slottet, eftersom vi befann oss i fel ände av denna gigantiska trädgård, och det var för långt bort. Efter fyra timmar kom vi i alla fall hem igen. Men det var ett lyckat besök, som definitivt bör göras om!

Om mindre än en timma kommer jag och två tjejer i min skola anlända till Versailles, där vi ska spendera dagen. Det är inte bestämt vad vi skall göra än, men det blir säkert trevligt. Versailles har ändå många sevärdigheter som man nästan måste besöka. Och efter att bott så nära staden i nästan en månad så är det väl verkligen dax för ett besök nu. Men bättre sent än aldrig! Jag berättar om besöket ikväll. Ha en bra dag!

Åååå, vad skönt det skall bli med fredag! Jag har sällan längtad så mycket till en fredag som jag gör nu. Men varför längtar jag då? Och vad är det som är så speciellt med morgondagen? Jag längtar av två skäl: ingen skola & barnvakts- kväll.. Ringer det fortfarande inga klockor? Nehej... Nåja, jag fortsätter förklara. Visst är skolan okej, men ingen skola = mer fritid. Och vad har jag haft ont om den här veckan? Just det; fritid... Och barnvaktskväll... Vad har det för innebörd förutom att jag måste stanna hemma, och ha ansvar för sovande barn? Precis! Inga värdföräldrar är hemma! Ni kan inte föreställa er hur glad jag är att det skall bli fredag! Det skall bli så underbart skönt!!!!!! Jag är så himla tacksam över att det finns fredagar!

Vad vore inte en kväll som barnvakt, om inte alldelles alldelles underbar??

Ni kommer inte tro vad som hände idag: jag fick beröm!! Det är faktiskt sant. Vanligt hederligt beröm!!!!!! En person som uppskattar en annan persons handling till den grad att denna ger en komplimang. En komplimang som gör någon glad. Efter drygt tre veckor hände det. Jag fick en konkret berömmelse! Det hände när jag trött bar upp Lo för trappan efter barnens middag. Min värdmamma tittade på mig och log. Som om hon blev förvånad över att jag bar upp Lo dit, och som om hon blev glad. Och så sade hon "Kläderna är verkligen bra strukna. Både skjortan och kavajen." Jag visste inte alls vad jag skulle göra, än mindre säga. Det som ekade i huvudet var "va??". Jag fattade ingenting. Och så fortsatte jag att tänka... Kläderna var väl som vanligt? Jag hade väl inte gjort något speciellt med dem, eller strukit dem extra länge? Men jag fick i varje fall fram ett "tack". Jag är fortfarande mer eller mindre i chock- tillstånd, och kan inte fatta det. JAG HAR FÅTT BERÖM!!!!!!!!!

Förra veckan ägnade jag några timmar åt att titta på de två avsnitt från den nya säsongen av "Ensam mamma söker". Dels för att jag alltid följt programmet, och dels för att jag ville se något svenskt. Bland all franska längtar jag ibland efter att höra något svenskt. I jämfört med franskan verkar det så himla enkelt. Helt fantastiskt att man förstår ALLT! I alla fall gick jag in på TV3:s hemsida, och letade efter "Ensam mamma söker" på "TV3 play". Och jag måste säga att jag blev besviken. Visst njöt jag av att höra det svenska språket, och ett svenskt program, men vad har hänt? Det är möjligt att jag är ensam om detta, men jag tycker att mystiken på något sätt försvunnit. Men jag föredrar sådana program den första säsongen; det är mest spännande när allt är nytt! Nu blir det inte lika många överraskningar, och konservativ som jag är gillar jag inte programmets förändringar. Jag tycker också att Helenas samtal med killarna ibland blir lite för privata. Är det inte meningen att deras barn skall kunna titta på detta? Men jag njöt, som skrivits, av svenskan. Även om jag ännu inte kännt så mycket hemlängtan så märker jag hur glad jag blir när jag hör svenska. Så jag antar att det är en typ av hemlängtan, eller kanske en känsla av trygghet..? Själv i ett nytt land, ny familj, nytt språk, nya kompisar... Visst känns det skönt att tänka på det som är gammalt.

Jag ursäktar över att jag inte varit så bra på att uppdatera idag. Det beror dels på att jag har jobbat nästan hela dan, men även på franskaläxan tills imorgon. Jag har nämligen ägnat en del av dagen åt att skriva en auusats i då- form om händelserna som utmärker mitt liv. Låter svårt va? Jag tycker egentligen inte att det är så svårt att skriva. Men att skriva det här..? Denna uppgift är så djup att knappt en veckas förberedelse räcker! Hur skall jag då hinna med den på två dagar? Det svåra är ju, i det här fallet, inte ATT skriva, utan att komma på vad man skall skriva om. Efter många om och men blev jag äntligen klar, och är nu helt slut. Vi får verkligen hoppas att läraren uppskattar den, för jag har ingen kraft att göra om den med!

Jag är den enda som gått runt i flera dagar och haft ont i halsen. Trodde jag, ja. Idag frågade min värdmamma vilka som hade ont i halsen. Och det visade sig att min värdpappa och L (som har ont i magen..) är de enda som inte har det. Jag vet inte hur det är med 2- åringen, men jag antar att hon har det eftersom hon gnällt halva dagen. Det jobbiga är att det inte verkar bli bättre. Jag har haft ont sedan i söndags, och är fortfarande hes. Och detta är andra gången jag har blivit sjuk här. Sjukdomar, försvinn från mig!

Idag är 7- åringen sjuk, vilket skapat en svår situation här. Främst för henne och mig. Innan jag kom hit hade vi inte ens diskuterat hur vi skulle göra när barnen var sjuka. Men först här fick jag reda på att det var tänkt att jag skulle vara hemma när barnen var sjuka. Jag började protestera under vårt samtal förra veckan. Mest för att jag inte ville missa skolan, men även för att vi inte hade bestämt det tidigare. Om jag hade vetat det innan vet jag seriöst inte om jag hade valt familjen... Skolan är svindyr, och jag vill inte kasta pengarna i sjön på grund av att barnen är sjuka. Det borde väl vara föräldrarna som stannar hemma med dem? I alla fall så verkar det som om min värdmamma, mer eller mindre, lyssnade på mig när jag protesterade, för hon bad inte mig att skippa skolan och ta hand om L. Istället skickade hon flickan till skolan. Och gjorde upp en plan. Om hennes lärare skulle ringa hem skulle grannen ta hand om henne till 12, min värdmamma till 14:15 (på jobbet), och jag därefter; det vill säga efter min skoldag. Det känns både bra och dåligt. Bra att jag blivit tagen på allvar, men också dåligt eftersom ett sjukt barn fått gå i skolan. Jag tycker synd om henne, men vill samtidigt inte erbjuda att stanna hemma med henne. Jag är rädd för att alltid få stanna hemma i fortsättningen, och jag vill inte heller ge upp. Men när man tänker efter är inte det här mitt fel; det är faktiskt hennes skyldighet att berätta samtliga arbetsuppgifter INNAN ankomsten. Men än så länge har ingen ringt, och jag antar därmed att L är kvar i skolan.

Idag åkte jag inte in till Paris eftersom mitt värdbarn firade sin två-årsdag. Vi åt en extra festlig lunch bestående av fem olika stora rätter. Först på menyn stod juice och pop-corn. Som förrätt serverades en smaskig sallad. Därefter åt vi huvudrätten ris, varefter vi åt grillspett. Lunchen avslutades med en kompakt chokladkaka, som inte jag kunde äta (soja- chklad är också gott). Efter måltiden hämtade familjen alla presenter som vi gav sittandes i vardagsrummet. Lilltjejen fick sammanlagt 6 presenter; två böcker från sin mormor, en bok från sin ena syster, ett pussel från den andra systern, en bok från au pairen, och ett badleksakssätt av sina föräldrar. Som ni märker fick hon inte så mycket. Jag tror inte att fransmännen brukar ge lika många presenter lika mycket som svenskarna, och jag har hört talas om familjer som ger ännu färre presenter än denna. Efter presentutdelningen och provningen av presenterna slutade vi i princip att fira födelsedagen, men Lo verkade ändå jättenöjd. Vilket inte var så konstigt när hon fått exakt vad hon önskat sig; paket.

Igår var det tre veckor sedan jag kom hit. Tre veckor! Det känns som mycket mer. Mest av den anledning att jag hunnit göra så fruktansvärt mycket. På dessa tre veckor har jag bland annat hunnit lära känna tre barn (men det känns som om jag har kännt dem mycket längre). Men jag har också lärt mig hitta någorlunda i byn, börjat känna mig hemma i Paris, skaffat nya kompisar, och kommit in mer i språket.. Min hörförståelse har förbättrats, och det känns inte lika konstigt att tala franska hemma längre. MEN jag har inte kommit in i familjen, än mindre börjat känna mig trygg här än. Jag tänker mycket på problemen, och tycker faktiskt att de kvarstår (se blogginlägg "Problem"). Jag börjar vänja mig mer och mer vid byta familj- tanken. Ibland känns inte läget så farligt, men jag har en enorm press på mig; och vid andra tillfällen vill jag bara härifrån. Det går, men bara tillfälligt. Och som det känns nu vill jag absolut inte stanna ända till sommaren...

Efter 4 dagars intensiv höst vände vädret, och jag kan med glädje meddela att sommaren är tillbaka. Vädret verkar inte bry sig om att det redan har blivit den nittonde september, och bjöd idag på en solig och varm dag i stora delar av Frankrike. Jag njöt av högsommarvädret i Paris innerstad, iklädd endast piratbyxor och linne. Lyckligtvis tyder allt på att morgondagen kommer bli lika bra vädermässigt, och förhoppningsvis dröjer det tills värmen försvinner.

I morse kom min 5- åring in i badrummet med en tjusig sommarklänning när jag bytte blöja på hennes lillasyster. Hon tittade ömkande på mig och frågade om hon fick ha den på sig. Jag tyckte att det verkade lite för kallt, och påpekade att den dessutom skulle vara opraktisk att leka i. Men hon gav sig inte för det, utan frågade om det gick bra med en kjol. Jag gick in i hennes rum och hittade en rosa kjol som inte var för festlig. E plockade fram strumpbyxor och en T- shirt, och allt matchade naturligtvis i olika nyanser av rosa.  När ennes pappa kom ned i vardagsrummet före frukosten tittade han bara på henne. Och jag kunde inte låta bli att le. Hon var så söt när hon stolt satt i soffan med sin rosa fredagsuppsättning. Jag ville också klä upp mig för att det är fredag!

Min värdmamma har åkt på arbetsresa, och kommer inte hem förrän imorgon. Detta innebär egentligen inte så mycket skillnad för min del, mer än att jag får äta själv med min värdpappa idag. Men det känns ändå lite spännande. Imorse fick jag ta hand om barnen själv. Ingen annan var uppe, och jag fick sköta allt själv. Precis så som jag vill ha det!

Hej alla läsare! Jag ursäktar för min frånvaro här de senaste 2 dygnen! Min dator ville inte starta, och jag hade därför ingen möjlighet att gå in på intenet. Jag hade tänkt fråga om hjälp ikväll, men till min förvåning - och STORA glädje - fungerar den igen! Jag har testat att starta den flera gånger om dan och nu bara gick det! Det är vid sådana här tillfällen man märker hur datorberoende man är. Jag har gått runt och haft tråkigt, och bara väntat på att få surfa igen! Jag ljuger inte heller när jag säger att jag har längtat efter bloggen. Så ni kan se fram emot fler inlägg framöver!

Igår besökte jag och tjejerna Sacre Coeur. För er som inte visste det är detta en romersk- katolsk basilika (= typ av kyrka), belägen i Paris 18:e arrondissement. Närmare bestämt i Montmartre, som de flesta känner till tack vare filmen "Amélie från Montmartre" (där kyrkan syns), som ligger på en 130 m hög kulle. Förutom att kyrkan är vacker, så besöks den för den fantastiska vyn utanför. Turisterna är så många att de är oräknebara och ALLA står vid räckt och tittar ned på en stor del av Paris. Jag tyckte defenitivt om vyn därifrån, men hade tyvärr inte med min kamera. Men jag måste säga att det nästan värkte i vaderna i trapporna... Vi hann också med att utforska en del av det turistiska kvarteret, äta och se ett och annat. Ordet  "Montmartre" kommer från franska "Mont des Martyrs", vilket betyder "Matyrernas berg". Allt är inte heller bra däruppe. Det är inte bara trapporna som tynger ned, utan även stämpeln att vara horkvarter, och de många sexaffärerna. Det är dock en av Paris säkraste platser eftersom det går runt civilklädda poliser överallt... Jag kan minst säga att det var en lyckad dag!

På teknikprogrammet fick vi lära oss att lösa problem. Det kunde vara möjliga problem, med alla möjliga lösningar, och i olika ämnen. Men problem var det. Det låter säkert clichigt om jag berättar att jag lärde mig att lösa problem där, för alla kan väl lösa problem? Och det tänker jag inte heller göra. Utan jag tänker berätta om hur jag började tycka att det var roligt att lösa problem. Från början kändes problemen svåra, och det var nästintill omöjligt att komma på lösningar. Man undrade var fantasin, som man hade när man var liten, tagit vägen, och man blev arg på sig själv, och såklart på andra. Jag kommer ihåg hur jag tänkte "Varför utformar de skolan såhär, så att hela kreativitet försvinner?" en dag i samband med min lektion i TUF (TeknikUtveckling och Företagande). Sedan dess har det stegvis blivit lättare att lösa dem, även om det ibland fortfarande är svårt. I våras anlände den riktiga "problem- kicken" till min hjärna, och jag började tycka att det var spännande att lösa problem! Och när det var spännande blev det också roligt... Jag tänkte mycket på förändringen, och det kändes faktiskt som om "Problem är till för att lösas" var mitt nya motto. Sedan dess har jag inte försökt lösa alla problem, utan mer insett vikten av att lösa dem. Självklart har jag försökt lösa (och lyckats) fler problem än innan, men på något vänster sitter konflikträdslan fortfarande kvar. Inte med dem som jag har mig nära, men med andra människor som inte står mig nära, men som ändå har en betydande del i mitt liv på något sätt. Sedan dess har jag blivit irriterad på mamma som försöker få mig att lösa stressproblem genom att ta en promenad. Visst skulle en springrunda hjälpa, men TILLFÄLLIGT! Problemet som orsakat stressen finns ändå där, och jag måste förstå mig på det för att kunna lösa det. Det är som en fläta, som man måste förstå hur den är knuten innan man kan få upp den. Varje gång jag stöter på ett problem hoppar mitt nya motto runt i huvudet, och jag får energi till lösningen. Jag har märkt att jag, vid problemlösningar, växer som människa, och det har faktiskt varit kul att lösa dem. Man känner sig så duktig!

Som skrevs för två inlägg sedan har jag upplevt kontakten med min värdmamma som ett problem. Jag hade egentligen inte tänkt ta upp det med mina värdföräldrar förrän ikväll, och skulle ha spenderat dagen med att skriva upp allt som jag inte var nöjd med, så att jag inte skulle glömma något. Men när jag hade lämnat barnen, och kommit innanför dörren stod min värdmamma där och ville ha samtal. Jaha... Jag visste inte hur skulle göra. Jag var ju inte förberedd! Och det skulle kännas dumt att ljuga på "mötet" för att ta upp det hela senare. Jag gick i alla fall på toaletten och fick på det sättet mer tid. När min värdmamma berättat om hur det hade gått för mig berättade jag vad jag kände. Det var svårt att utläsa hennes reaktioner, men hon blev antagligen förvånad. Det borde hon i varje fall ha blivit. Hon hade inte sagt så mycket negativt när hon berättade sin version. Hon skall försöka att ändra sitt beteende, men det är mycket lite av själva arbetet som ändras. Jag väntar härmed med drastiska åtgärder, är beredd på att vänta och se, och hoppas att jag hittar den bästa lösningen även på detta problem.

Detta inlägg är skrivet söndagen den 13:e september 2009

Som jag antytt i tidigare inlägg är jag inte helt nöjd med min vistelse här. Jag trivs inte här, och upplever kontakten mellan mig och min värdmamma som ett problem. Hon respekterar inte mig, och så fort jag gör fel bli jag utskälld. Jag gör inga stora fel, utan råkar ibland ta fram fel bröd, sätta maten på fel ställe när jag dukar av bordet, etc. Jag är mer eller mindre rädd för att göra fel eftersom min värdmamma blir arg då, och har börjat undvika att umgås med mina värdföräldrar på min fritid. Det känns inte som om jag är en del av denna familj, utan mer som om jag är en anställd, som äter med sina chefer eftersom det ingår i jobbet, och detta är något som man "skall" göra. Jag gör för mycket hushållsarbete, och arbetar mer än vad man skall som au pair i Frankrike. Jag vill vara ledig mer, så att jag har mer tid att umgås med kompisar och upptäcka Paris. Jag tror inte att mina värdföräldrar bryr sig om vad som händer på min fritid, eller vad som passar mig. Egentligen skall detta vara ett utbyte där BÅDA parter tar del av den andra kulturen, men jag tycker att jag endast får anpassa mig till deras kultur. Min värdpappa har dock frågat om några av ryktena om Sverige är sanna, men vi har inte pratat om mitt hemland (vad konstigt det känns att skriva så) någonting mer. Stämningen i familjen är dessutom dålig. Barnen får utbrott eftersom de inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet av sina föräldrar och de vuxna skriker mycket. Om någon skulle fråga mig vad jag är nöjd med skulle jag svara "kontakten med barnen, att pappan är rolig, och cykeln...)

Med andra ord är jag missnöjd med det mesta, och jag undrar om mina problem verkligen går att lösa. Jag antar att jag får ge mina värdföräldrar en chans, men jag har inte särskilt mycket hopp. Jag är ganska uppgiven, och ser ett familjbyte som den bästa lösningen på problemet. Jag har börjat leta efter en ny familj, men det går än så länge ganska trögt. Jag har väntat med att prata om problemen med föräldrarna eftersom jag vill säga det på rätt sätt. Eftersom jag inte känner att jag har fått så mycket respekt känns det som om mamman kan förlöjliga mig eller bli riktigt arg. Jag är rädd för att prata med dem om det, men måste göra det. Nu kanske jag äntligen blir av med min konflikträdsla!

Jag fick just reda på att de jag skall åka till Paris med inte skall åka förrän vid halv ett, vilket innebär att jag inte behöver lämna huset förrän vid 12. Så nu har jag några timmar av slappande framför mig. Jag tänker sitta vid datorn, blogga, och duscha. Men jag kan göra allting i en lugn takt och behöver inte fösöka göra det så snabbt som möjligt. Så himla skönt! Så nu sitter jag här och bloggar i lugn och ro, i väntan på att få åka till Sacre Coeur, besöka kyrkan, och få se hela Paris.

Innan jag åkte hit blev jag medlem på en sida på nätet för att skapa kontakter. Jag hittade snabbt andra au pairer som redan var alternativt skulle åka till Paris. De flesta har jag inte haft så mycket kontakt med före avresan. Men jag har haft ganska mycket kontakt med en person som heter Evelina. Jag har sett fram jättemycket mot att träffa henne och nu är det äntligen dags! Om några timmar skall vi ses på en av Paris alla metro- stationer för att gå vidare och ta en fika... Jag har ont i ryggen, men jag skall inte låta det förstöra min dag.

När jag kom hit fick jag reda på att jag skall ta hand om baby- sitting av flickorna ungefär en kväll per vecka. Med det menas att jag finte får lämna huset denna kväll när flickorna sover. Om något skulle hända måste jag kunna vara på plats. Egentligen är inte sådana här kvällar så jobbiga, men det är svårt att bestämma träff med vännerna, och man måste, som skrivits, stanna kvar i huset hela kvällen. Det är en sådan kväll just nu - och det har hittills gått bra. Det känndes inte helt okej när min värdmamma kom till mitt rum, sade att hon skulle gå och att flickorna grät, men det har ändrats. Det var främst E som grät, så jag gick till hennes rum för att trösta henne. L läste godnattsaga för henne och mig, varefter E försökte övertala mig att sova i hennes säng bredvid henne. När jag gick ifrån rummet sprang hon efter, men efter att jag hade lovat att jag skulle leka med henne och att vi skulle lyssna på musik tillsammans imorgon stannade hon på sitt rum. När min värdmamma ringde 30 minuter efter att de hade gått hade jag inte hört något från flickorna på en stund. När jag gick förbi en stund senare låg de största flickorna och sov. Lo:s dörr var stängd, men eftersom hon hade slutat att prata med sig själv antog jag att hon också sov.

Efter att ha lämnat de minsta flickorna i förskolan, respektive på dagis tåg jag tåget till ST Germaine-En-Laye. Denna lilla stad ligger ungefär 7 km från Bailly, och det tar ungefär 13 minuter att åka dit med tåg. Jag gick i tjugo minuter till skolan ACADEMIE DES LANGUES, där det är tänkt att jag skall studera. Idag var de inträdestest för att kunna placera eleverna i nivåer, och det var fullt med folk där. På väg in mötte jag några tjejer som jag träffade i söndags, och som redan hade hunnit göra testet. Man fick komma när man ville mellan 9 och 12, men fick endast göra själva provet i ca. 45 minuter. Det var inte så svårt, men eftersom jag tyckte att det var ont om tid så hann jag inte skriva så mycket på skrivuppgiften (om ens ankomst i Frankrike). Det var svårt att koncentera sig när alla kom och gick, och det var mycket uppståndelser eftersom en elev kräktes. Testet är inte rättat än, men någon från skolan kommer att ringa till mig på måndag, för att berätta vilken nivå jag befinner mig i, och om det finns platser i denna nivå. Efteråt strosade jag runt i staden, och hittade en ganska stor baguette för endast 1,15 euro! Jag gick runt i mumsade på den, och såg tydligen så fransk ut att folk trodde att jag kom därifrån, för det var fler än en som frågade mig om vägen... Jag tog tåget hem från staden, och tillbringade eftermiddagen med att äta, tvätta och sova.

I Frankrike är onsdagen inte någon vanlig dag, utan en dag där man slappnar av, och inte går i skolan. Gymnasieelever brukar gå i skolan halva dagen, och de vuxna arbetar som vanligt (även om  vissa tar ledigt för barnens skull). Istället för att gå i skolan ägnar man sig åt sina aktiviteter. Det är svårt att hinna med dem de andra dagarna eftersom skolan slutar så sent (ofta vid fem).

I min värdfamilj är de två älsdta barnen hemma varje onsdag, och har idag ägnat dagen åt att leka, vara stimmiga, och springa runt i parken. Aktiviteterna har inte börjat än, så det finns tid för mycket...

Jag har varit i Paris och shoppat idag, och det var helt fantastiskt! I början kändes det inte så bra, men sedan kom jag på att jag verkligen älskar denna stad! De mysiga gatorna, och de miljontals affärerna! Mmmmm. Jag är verkligen jätteglad att jag bor i den här trakten! Tänk att jag kan åka till ST. Lazare och shoppa VARJE lördag. Och att jag inte har alls långt hit; endast mellan 45 och och 60 minuter! Idag var jag där i flera timmar, och bestämde mig för att även äta där. Jag tog en meny BIG med chickens på MCDonalds och sedan var jag nöjd. Det var längesedan jag gick mitt inne i Paris före denna dag, och det känndes jättebra!

Paris finns i mitt hjärta!

Jag arbetar på lördagsmorgnar, och arbetade alltså i morse. Jag skulle börja när minstingen vaknade, men eftersom jag inte hörde det och min värdmamma redan var vaken tog hon hand om henne en stund. När vi hade ätit frukost tog min värdmamma med sin älsdta dotter till stan för att välja glasögon till henne. Jag tog med mig minstingarna till parken, där vi lekte. Den älsdta av dem var busig, men det gick bra. Vi kom hem, jag gjorde sallad, och sedan kom min värdmamma och det tredje barnet hem.

Min vardpappa kom hem innan halv fem. Han fragade om jag inte hade glomt nagonting, och jag sade nej. Han hjalpte mig med att saga "matsack till..." och jag bara just det! Jag fixade en matsack och vi gick darifran. Han sade att han hade hort att L inte hade hamnat i samma klass som sina basta kompisar, och att det inte var sa forligt. Han tyckte till och med att det var bra, eftersom hon skulle snacka mindre pa lektionerna nu nar hon inte hade nagon att snacka med och att hon kunde koncentrera sig pa skolarbetet. Han tyckte tydligen inte att hon behovde skaffa nagra nya kompisar i sin nya klass. Nar vi hade hamtat E traffade min vardpappa nagon som han kande och blev jatteglad. Han hade jobbat med en man, som visade sig ha sin son i E:s klass. Han tyckte att det var fantastiskt. Som vantat sade han till E att sonen (Arthur) var jattesnall och att hon garna fick leka med honom. Nar vi val kom till Lo blev hon jatteglad for att vi var sa manga som hamtade henne. Det var lite klurigt att hamta L eftersom de byter klassrum ofta, men det gick. Pappan sade till froken att det var bra att L inte hade kommit med sina kompisar, och froknen borjade prata om att det var en trio. Bra av dem att satta tva personer av tre i samma klass da. Det kanns ju bara elakt, eller vad tycker ni? Nar vi kom hem lekte barnen och pappan jobbade. Det tog lang tid att bada Lo, och nar jag var klar ville L inte kla av sig. E ville inte heller duscha, men jag lyckats duscha bada tva. Jag hade inte tankt pa att forbereda nagon middag (min vardmamma har hjalpt mig innan), och nar jag var klar med baden hjalpte min vardpappa mig. Barnen at, och vi blev klara i tid, yes! Pappan foljde med dem upp for att borsta tanderna och jag sade hejda till L och E. Min vardpappa ringde sin fru, som tydligen skulle jobba sent, och vi at sjalva. Det var jattetrevligt.

for barnen alltsa.  Min skola borjar inte forrans om tre veckor. Eftersom jag inte hittar till L:s och E:s an skola foljde min vardmamma med mig dit i morse. Vi gick till L:s skola forst. Skolgarden var full med barn, foraldrar och smasyskon, och det hangde klasslistor pa vaggarna. Vi gick runt och letade efter L:s namn, och till hennes forfaran hamnade hennes tva basta vanner i hennes parallellklass. Hon blev jatteledsen och vill ga i samma klass som de andra kompisarna. Vi gick vidare till E:s skola. Dar var vi en stund eftersom min vardmamma ville titta pa henne genom fonstret nar hon hade gatt in, samt presentera mig for hennes froken. Min vardmamma var tvungen att ga och jag gick till "la crèche" med Lo. Vi var forsenade, och hennes froken kom ut i hallen och hamtade henne. Nar jag skulle ga hade portarna stangt, och jag fick prata med en annan froken (som inte var Lo:s), som var arg, men som bittert accepterade min ursakt nar jag forklarade att det var pa grund av skolstarten. Det far inte handa igen.

Just precis; Bonheure= Lycka.
Jag kanner det for forsta gangen sedan jag kom hit. Idag har allt kannts sa bra. Aven om allt inte var perfekt gick det bra med barnen och nar de hade gatt och laggt sig (dock inte somnat) at jag, for forsta gangen, sjalv med mina vardforaldrar.  Och det gick faktiskt jattebra! Det borjade med att min vardpappa smaat av brodet fore middagen, och utbrast att han verkligen hade lyckats med brodet. Min vardmamma ropade utifran koket att det inte var han som hade gjort det, och jag tillade att det var jag ("C'était moi"). Min vardpappa, som ar valdigt kanslosam av sig och som ofta upprepar sina kanslor i form av ord, kunde inte sluta beromma mig. Ni kan ju tanka er hur det lat. Jag fick inte bara ett berom, utan valdigt manga. Och jag fick hora ett antal synonymer! Jag blev jattestolr, och visstev inte riktigt hur jag skulle agera. Jag hade lyckats battre an min vardpappa - och det var mitt tredje brod! Skitbra! Jag skrattade i alla fall och tackade for berommen. Nar min vardmamma hade satt sig pa plats  pratade vi om dittan och dattan (haha), bland annat om det hade gatt hos ogondoktorn och att vardpappans kusin skall gifta sig (med flickorna som brudtarnor) Det kandes jattebra, och de forklarade extra for mig for att vara sakra pa att jag forstod. Efter middagen fragade min vardpappa mig om jag ville ha datorn, och tog den barbara atorn for att jag skulle fa sitta med den har! jag maste medge att det kandes battre att ata utan barnen an med dem. Man slipper hora att maten ar acklig, barn som vill ha uppmarksamhet, och att behova se till sa att det ater. Och jag fick jattemycket uppmarksamhet. Det kanns skont eftersom jag ar uppvuxen med tva pratglada syskon (jag ar ocksa pratglad) och en ensamstaende mamma; och mer eller mindra har fatt slass om ordet vid middagsbordet hemma i Lund. Har ar det annorlunda - tre personer som ater utan att insirekt braka om vem som skall fa prata mest!

For de som undrar varfor vi at utan barnen, tillagger jag att det ar sa man oftast gor i detta land. Forst ater alla barn. Och sedan ater foraldrarna. Jag tror att det mest har med statusfordelning att gora (vuxna prioteras fore barn), men aven att manga foraldrar slutar jobba riktigt sent. Jag undrar sock hur dte blir nar barnen vaxer upp. Nar man borjar anses som en buxen borde man fa sitta och ata med foraldrarna, men var gar gransen for det? Och skall barnen fa byta bordsallskap en och en eftersom de ar olika gamla? Kommer i sa fall Lo behova ata sjalv nar hennes storasystrar ar tillrackligt gamla for att ata med foraldrarna?! Fragorna ar mest till for att mina kara lasare att reflektera, men hall utkik for svar! ;)

Tanka sig att det redan har gatt fem dagar har. Det har gatt bra, aven om allt inte har kannts bra. Idag skall jag ta hand om barnen...

Det ar forst pa plats som jag insett vilket stort ansvar det innebar att vara au pair. Det ar inte ett slappt jobb, som det gar an att skjuta upp eller pa annat satt slarva med. Ens handlingar har konsekvenser for allihopa; inte bara for dig sjalv och barnen, utan for hela familjen. Det ar ett mycket kravande jobb, dar den anstallda hela tiden maste vara psykiskt narvarande. Man far helst inte ha en dalig dag eller bli sjuk. AMen arbetet ar defenitivt meningsfullt eftersom man tar hand om liv. Foraldrarna lamnar over ett gigantiskt ansvar pa au pairen, och man ser efter det de alskar alldra mest; deras barn. Manga familjer ar pa sin vakt extra mycket i borjan, och om nagonting blir fel fragasatter de om man har agerat pa ett, enligt dem, korrekt satt. De observerar behandlingen av deras ogonstenar pa samma gang som de forsoker vara diskreta och halla sig undan. Men detta ansvar behover inte vara nagot negativt. I borjan av vistelsen kanns det ofta tungt, och det ar mycket att halla reda pa, men  nar man har vant sig vid det, och en dag upptacker att man klarar av allt ansvar galant vaxer man enormt mycket som person. Man kanner att man ar ansvarsfull och sjalvfortroendet vaxer. Jag har inte kommit dit an, men jag ser fram emot det mycket.

En annan sak som jag insett ar att detta ar ett jobb. Trots att jag hort manga  au pairer saga att det var det fore min ankomst forstad jag inte det forran jag kom hit. Det har med dess ansvar att gora. Nagot som inte ar ett jobb ar inte sa har kravande. Man tar inte hand om sina egna barn, och man har en otroligt stor press pa sig over att allt maste ga bra och att foraldrarna skall vara nojda. For hur kul ar det att bli utslangd for att foraldrarna inte tycker att man klarar av sitt jobb? Just det! De ar ens chefer, och de kommer saga till om man inte tillampar deras regler eller inte behandlar barnen pa deras satt. Det behover inte pa nagot satt betyda att det ar ett daligt jobb, MEN det ar ett jobb.