Problemets lösning
På teknikprogrammet fick vi lära oss att lösa problem. Det kunde vara möjliga problem, med alla möjliga lösningar, och i olika ämnen. Men problem var det. Det låter säkert clichigt om jag berättar att jag lärde mig att lösa problem där, för alla kan väl lösa problem? Och det tänker jag inte heller göra. Utan jag tänker berätta om hur jag började tycka att det var roligt att lösa problem. Från början kändes problemen svåra, och det var nästintill omöjligt att komma på lösningar. Man undrade var fantasin, som man hade när man var liten, tagit vägen, och man blev arg på sig själv, och såklart på andra. Jag kommer ihåg hur jag tänkte "Varför utformar de skolan såhär, så att hela kreativitet försvinner?" en dag i samband med min lektion i TUF (TeknikUtveckling och Företagande). Sedan dess har det stegvis blivit lättare att lösa dem, även om det ibland fortfarande är svårt. I våras anlände den riktiga "problem- kicken" till min hjärna, och jag började tycka att det var spännande att lösa problem! Och när det var spännande blev det också roligt... Jag tänkte mycket på förändringen, och det kändes faktiskt som om "Problem är till för att lösas" var mitt nya motto. Sedan dess har jag inte försökt lösa alla problem, utan mer insett vikten av att lösa dem. Självklart har jag försökt lösa (och lyckats) fler problem än innan, men på något vänster sitter konflikträdslan fortfarande kvar. Inte med dem som jag har mig nära, men med andra människor som inte står mig nära, men som ändå har en betydande del i mitt liv på något sätt. Sedan dess har jag blivit irriterad på mamma som försöker få mig att lösa stressproblem genom att ta en promenad. Visst skulle en springrunda hjälpa, men TILLFÄLLIGT! Problemet som orsakat stressen finns ändå där, och jag måste förstå mig på det för att kunna lösa det. Det är som en fläta, som man måste förstå hur den är knuten innan man kan få upp den. Varje gång jag stöter på ett problem hoppar mitt nya motto runt i huvudet, och jag får energi till lösningen. Jag har märkt att jag, vid problemlösningar, växer som människa, och det har faktiskt varit kul att lösa dem. Man känner sig så duktig!
Som skrevs för två inlägg sedan har jag upplevt kontakten med min värdmamma som ett problem. Jag hade egentligen inte tänkt ta upp det med mina värdföräldrar förrän ikväll, och skulle ha spenderat dagen med att skriva upp allt som jag inte var nöjd med, så att jag inte skulle glömma något. Men när jag hade lämnat barnen, och kommit innanför dörren stod min värdmamma där och ville ha samtal. Jaha... Jag visste inte hur skulle göra. Jag var ju inte förberedd! Och det skulle kännas dumt att ljuga på "mötet" för att ta upp det hela senare. Jag gick i alla fall på toaletten och fick på det sättet mer tid. När min värdmamma berättat om hur det hade gått för mig berättade jag vad jag kände. Det var svårt att utläsa hennes reaktioner, men hon blev antagligen förvånad. Det borde hon i varje fall ha blivit. Hon hade inte sagt så mycket negativt när hon berättade sin version. Hon skall försöka att ändra sitt beteende, men det är mycket lite av själva arbetet som ändras. Jag väntar härmed med drastiska åtgärder, är beredd på att vänta och se, och hoppas att jag hittar den bästa lösningen även på detta problem.
