Au pair i Paris/alperna

I helgen kommer det antagligen ske ett "tillfalligt avbrott" har pa bloggen. Min dator har problem IGEN, sa jag kommer inte kunna vara sa aktiv har tills den blir lagad. Nar jag kommer till Sverige skall jag verkligen se over min dator, for det har ar inte okej!

Idag har jag haft en topendag! Detta är ovanligt på onsdagarna eftersom de vanligtvis är långa och tuffa dagar. Idag var det en extra lång dag, men på något vänster var den inte tuff. Barnen busade och gjorde hyss som vanligt, men jag hade verkligen kraft och energi för det! Jag hade sovit jättelite på natten, så det var lite konstigt (men bra!). Jag hade verkligen kul och fick inte ont i huvudet på hela dagen (även om det var nära när E skrek i badet)! Det, mina vänner, är en toppen- onsdag! Jag njöt av att umgås med barnen, och kände att jag verkligen älskar mitt jobb! Min värdmamma var på bra humör hela dagen, jag fick inte en enda utskällning, och hon var med barnen mycket mer en vanligt! Hon hann faktiskt med jättemycket, och för en gångs skull verkade hon ha kul medan hon gjorde det också. Hon lagade mat med 2- åringen, hjälpte 5- åringen i fotbollsspelet, klippte 7- åringens hår och 2- åringens naglar. Och ändå var hon inte hemma hela dagen! Jag var nöjd hela dagen. Och det är inte heller varje dag man får höra roliga skämt (av 7- åringen) och spela fotbollsspel under arbetstid. Jag lyckades till och med få E att sluta gråta varje gång hennes motståndare gjorde mål, och kände mig stolt. Nu är jag såklart trött, men det kom efter arbetsdagen! Tuppen upp för toppendagar!

AU PAIR- STEGEN
När du väl har bestämt dig för att bli au pair bör du besluta dig för i vilket land du vill vara i. Fundera över vilket språk du vill bli bättre på och vilken kultur du vill lära känna. Vad du vill få ut av vistelsen, och vilken världsdel du föredrar att bo i spelar såklart också roll för beslutet. Många svenskar väljer att åka till USA, men det är absolut inte fel att välja ett land i Europa, eller varför inte besöka en helt annan världsdel? Ge dig tillräckligt med betänketid - detta kommer faktiskt förändra hela ditt liv! Lycka till!

För exakt 3 år sedan åkte jag på en week-end- resa till Paris med min pappa. Jag kom fram på fredagskvällen, och åkte hem igen på söndageftermiddag. Det var jättemysigtt, och vi hann se Eiffeltornet, Triumfbågen, Champs Elyssés och en del av Louvren (med anknytning till Egypten). Vi hann också åka båt i floden Seine med en turistguide, gå på restauranger, äta fransk frukost på hotellet och promenera. Jag kommer ihåg hur kul det var, och hur exalterad jag var av alla som pratade franska. Då visste jag inte att jag, tre år senare, skulle bo i staden, och allt det (inklusive språket) skulle vara vardagsmat. Att jag skulle prata franska i mitt eget hem, och se Eiffeltornets topp ofta. När jag tänker tillbaka blir jag förvånad över allt som har hänt, men också av allt som stått stilla. På tre år har jag avklarat nästan hela gymnasiet, och växt jättemycket som person. Min franska är mycket bättre nu än då, då jag fortfarande var nybörjare (Jag trodde nog inte att franskan kunde utvecklas så mycket på tre år). Men samtidigt så har jag nästan samma drömmar, och är samma person. Visst har jag blivit visare och utvecklats, men i grunden är jag samma person som jag var då, den 17:e november när jag var 16 år.

Efter att ha skrivit gårdagens inlägg insåg jag hur känslosamt det var. Ni får tro mig när jag säger att det inte var med meningen, och jag hoppas att ni tog er igenom det helbärjade. Detta inläggs namn får er kanske inte att hurra, men jag kan flika in att det inte är så farligt som det verkar. Jag upplever väldigt mycket känslor just nu, så det är ingen slump att inläggen handlar om det. Alla är säkert inte glada för detta, men på ett sätt är jag nöjd. Det kan nämligen bli lite FÖR ensidigt när någon skriver en blogg enbart för att marknadsföra något. Man får höra allt positivt, och få kanske inte en korrekt bild av vad som väntar. Men i min blogg har man möjlighet att läsa lite om au pair- livets negativa sidor också. Som vad som händer när man hamnar i "fel" familj, och hur man kan påverkas av ett familjebyte (man påverkas självklart olika). Vilka känslor som uppkommer i sådana lägen. Därför tänker jag inte dölja att allt inte är på topp nu, utan berättar istället att dagen nästan var lika känslosam som igår. Det är hårt, men jag måste stå ut eftersom detta är något som jag måste göra. Vetskapen om när jag får lämna familjen hjälper mig mycket, och jag försöker blicka framåt. De sista dagarna av min vistelse här fokuserar jag på att vara här för barnen extra mycket, och är på min vakt i fall de vill säga något om bytet. Att Desperate Housewifes två sista avsnitt (av säsong fem) visades idag  gör inte det hela bättre precis... Jag sitter här med fuktiga ögon, och vet inte om jag skall vara glad eller ledsen. Allt är så svårt, och så... märkligt.

Igår före middagen berättade ett av barnen för mig att jag skall åka hem om två veckor. Jag lät bli att protestera, eftersom jag förstod att mina värdföräldrar hade berättat det. Nu vet alltså barnen det, och jag måste säga att det MÄRKS. Barnen har reagerat ungefär så som jag förväntade mig att de skulle göra De två älsdta barnen har reagerat på två helt olika sätt, och det minsta barnet är som vanligt eftersom hon inte förstår vad det är frågan om. Hon kommer inte att förstå förrän jag har åkt här ifrån (möjligtvis när jag åker), och jag kommer inte att behöver handskas med hennes känslor. På grund av reaktionerna har jag haft en omtumlande dag, men jag tycker också att det är viktigt att de får reagera på sina sätt. Jag har också varit ledsen eftersom det är först nu som jag har förstått att jag skall lämna barnen. Innan var det så ensidigt, och något som jag knappt pratade om med någon i värdfamiljen. Men nu när barnen vet och pratar om en ny au pair (med olika höga förväntningar) så har det plötsligt blivit så verkligt. Fast att det är så overkligt. Jag skall lämna barnen. Jag skall åka härifrån. Jag tittade på E idag och tänkte "jag kommer aldrig mer se henne springa". Det är så himla fruktansvärt mycket jag kommer missa. Tankar om lilla Lo dök också upp, såsom "jag kommer aldrig få se henne utvecklas mer", "jag kommer aldrig få se henne färdigtränad på pottan". Jag som har lagt ned så mycket jobb, slit och glädje åt hennes pottträning kommer aldrig få se resultatet av det. Jag som har tränat henne mest av alla kommer aldrig få titta på henne efter att hon gått på toaletten och tänka "Om det inte vore för mig skulle hon inte gå på toaletten". Jag älskar mina värdbarn, och det kommer bli SVÅRT att lämna dem. Men jag känner att detta är det jag måste göra, och för att trösta mig säger jag att jag ändå måste lämna dem förr eller senare ändå ju. Om jag stannar tills i slutet av juli kommer det ju vara ännu svårare. Så även när jag har fått en ny au pair- familj, om jag så får den perfekta, med nya värdbarn kommer jag aldrig glömma L, E och Lo, tre busiga barn som inte blir sedda av sina föräldrar, men som är underbara på sina egna sätt. Jag älskar er!

Igår handlade jag godis i mataffären i grannbyn. Jag betalade för godiset och var på väg ut ur affären när en man frågade om han fick titta i min väska. Jag förstod inte om man var en anställd eller inte, och visade därför den lite försiktigt. Han frågade om jag hade stulit något, och vände på mina saker i väskan för att kontrollera detta. När han hade slutat titta frågade jag om jag fick gå, och han bad om ursäkt. Aldrig trodde jag att jag skulle bli tagen för snattare - att någon trodde att jag hade stulit. Jag blev helt klart förvånad, men händelsen var inte så farlig eftersom jag visste att jag var oskyldig.

AU PAIR- STEGEN
Det första du måste göra är att bestämma dig för om du verkligen vill vara au pair. Fundera på vad du vill ha ut av det och om det passar dig. Klarar du av att vara borta från ditt hemland och dina kontakter en längre tid? Är du sugen på att skaffa nya kontakter, och beredd på att kämpa för det? Passar det dig att arbeta med barn? Är du redo att försöka integrera i en annan familj? Vill du se en annan kultur inifrån? Och framför allt: ser du fram emot au pair- tiden, och tror att den kommer ge dig något? Fundera igenom detta nogrannt - det är ett stort val!

Goda nyheter! Min värdfamilj har hittat en ny au pair som skall ta över min au pair- plats i familjen. Om exakt 15 dagar, lördagen den 28:e november blir jag äntligen "fri"! Men jag kommer inte hem då, utan åker istället och hälsar på Julle hos hennes värdfamilj i London. Jag stannar där i ca. 3 dagar, och kommer antingen komma hem tisdagen den 1:a december eller onsdagen den 2:a december. Jag har inte bestämt mig för hur länge jag skall vara i Sverige, men det beror naturligtvis också på vilken au pair- familj jag bestämmer mig för.

Ni som undrar mer om den nya au pairen så kommer hon dagen efter jag åker, alltså exakt 3 månader efter min ankomst. Hon blir den tredje au pairen som kommer på drygt sju månader, eller den fjärde au pairen som kommer på 15 månader om man helldre vill uttrycka det så. Jag vet inte så mycket om henne, och det känns bäst att inte veta så mycket. Jag har inte pratat med henne på telefon eftersom det skulle bli ganska onödigt (för familjen, och mig), då jag inte kan rekommendera dem. Barnen vet ingenting om bytet än, och skall få veta det om ungefär en vecka. Jag skulle gärna ha velat berätta det tidigare, men det är inte jag som bestämmer. Det blir så kort varsel för dem nu, och de har en mycket liten tid på sig att smälta det på. Jag tycker ju om barnen, och vill deras bästa. Men detta innebär tyvärr också att jag inte kan börja packa på riktigt än.

Så nu är det alltså helt klart att jag skall lämna familjen, staden och landet. I alla fall för den här gången. Det känns tråkigt att lämna mina kompisar här, men det är sådant man får ta. Detta är också den första gången jag hoppar av skolan. Jag (och ingen annan heller, för den delen?) trodde väl aldrig att jag någonsin hoppar av skolan, men här står jag. 3 veckor före kursen slutar och det stoora slutprovet kommer jag sluta gå dit. Men det är ingenting jag sörjer så mycket över. Jag har inte gillat skolan så mycket, och jag känner inte att jag har lärt mig till max... På grund av tidsbrist har jag inte gjort så många läxor ordentligt, och jag funderar allvarligt om jag verkligen skulle få godkänt på det där provet. Man kan bara få icke godkänt eller godkänt i kursen, och om man inte blir godkänd så får man inget bevis på att man har gått den. Så i mina referenser blir det här precis samma sak som att få IG i den. Jag skulle dock gärna titta på provet, eftersom jag är lite nyfiken på vad det är för något. Och se om man kanske hade kunnat bli godkänd? Jag vet inte hur svårt det är heller.

Så om 15 dagar sitter jag på ett tåg från paris till London med min stora resväska med en lämnad värdfamilj och skola i baggaget. Och då åker jag därmed ifrån 3 månader av mitt liv. Att säga hejdå till mina barn blir outhärligt - allt känns så konstigt!

Idag är det exakt en veckan sedan Betrice tog flyget till Sverige. Nu har hon alltså varit hemma i sju hela (eller nästan hela) dagar efter ett två månader långt äventyr i en liten håla utanför Paris. Det känns inte så roligt för mig att vara utan henne, men samtidigt är jag glad för hennes skull. Det är ju hon som vet vad som är bäst för henne, och det var det här hon ville göra. Visst skulle jag helst ha velat att hon stannade kvar i närheten av mig, och letade efter en ny familj, men det är inte jag som bestämmer. Och det här är också lite av det som au pair- livet handlar om. Att få nya kontakter, en andra familj, nya vänner, men också att säga hejdå till sina nya vänner, familjen och sitt nya liv. Även om man kommer och hälsar på efteråt så kommer det inte bli samma sak. Att vara au pair innebär att man måste säga hejdå. Jag hade självklart velat göra det senare, men jag får inte vara egoistisk. Dessutom vet jag inte hur länge jag stannar här. Skall jag tvinga någon annan att stanna, medan jag kanske åker härifrån? Det är något som man bara inte gör. Så istället tackar jag Beatrice för den roliga tid vi har haft tillsammans och allt stöttande. Tack!!

Nu är jag äntligen glad! Jag har varit i parken med flickorna, och efter baden så åt vi allihop tillsammans! Nu skulle jag gärna ha skrivit ett låååångt inlägg, men jag kan inte eftersom jag har läxa till imorgon. Jag har bestämt träff på MSN med Julle, och måste göra läxan nu. Jag hade helt glömt bort den... Vi hörs imorgon!
Hejdå

Jag har inte bloggat har pa nagra dagar eftersom min dator har fatt virus. Istallet for att lata mig logga in blir den bara svart. Jag vet inte hur detta kommer sluta, men min vardmamma har gett mig lite tips som jag skall prova. Just nu sitter jag vid mina vardforaldrars dator, men jag kommer inte sitta har sa mycket. Min vardpappa sitter har mycket, och utan datorn skulle han nog bli helt forstord... Jag skall dock fortsatta att forsoka besegra viruset. Men jag hoppas att ni forstar att jag kan bli lite franvarande pa bloggen...

Det visade sig att flickornas farmor och farfar hade planerat att ta en promenad med flickorna i den andra delen av Ile-De-France. De blev lite besvikna eftersom de hade trott att Lo också var hemma, men nu kommer de hem efter någon timme för att träffa henne. Jag har blivit beodrad (av min värdmamma) att hämta henne så tidigt som möjligt så att hon skall få träffa dagens gäster, så jag kommer gå hemifrån redan tjugo över fyra. När sällskapet åkte iväg runt halvtre var jag tvungen att fortsätta att laga böngryta, och därefter har jag tagit hand om tvätten. Men då jag gjorde det snabbt har jag nu fått 30 minuter ledigt innan dagishämtningen! Tjohooo! Det här var precis vad jag behövde, och det kommer förhoppningsvis också 'göra min dag'!

För övrigt var det ett himla krux med den här grytan. Jag var orolig att jag skulle misslyckas eftersom det var den första gången jag gjorde den. Min värdamma hade sagt till mig att hälla i extra mycket vatten, vilket resulterade i att rann (inte kokade) över. Vattnet nuddade skälva gasol- plattan, och det började brinna. Jag fick stänga av allt och börja om på nytt flera gånger. Vad pinsamt när släkten var här! Sedan löste jag i alla fall problemet med att stå med papper och torka av kastrullens sidor. Efter en stund hade det kokat så pass mycket att tillräckligt mycket vatten hade omvandlats till ånga (visst låter jag som en teknikare?), och jag kunde äntligen lämna kastrullen ensam. Jag har verkligen börjat känna mig som en hemmafru! Jag hoppas att grytan är god ikväll...

Idag var det min första arbetsdag efter min långhelg. Det var roligt att träffa barnen, men jag hade gärna jobbat några timmar mindre.. Det är nämligen lov här tills på torsdag, och jag fortsätter därmed heldagar. Barnen har blivit lydigare nu och jag har fått bättre kontakt med dem (särskilt med det älsdta barnet), vilket gör att det inte är lika ansträngande att jobba. Så när deras skola börjar igen kommer det att kännas skönt. Jag har märkt att tröttgheten kommer efter ca. 9 timmars arbete (så det hade väl varit mest sunt att sluta då egentligen, men några sådana valmöjligheter har jag inte) och huvudvärken efter 10- 11 timmar. Även om mitt arbete är roligt är det tufft med 12 timmars- dagar, och jag kommer vara jätteglad om 2 dygn när skolan skall börja igen! Min skola börjar dessutom efter barnens, och jag är barn- och skolfri mitt på dagen på torsdag och fredag. Dock måste jag nog tyvärr tillbringa den mesta av den tiden till att plugga, då jag inte ens har börjat på lov-läxan...

Nu sitter jag här igen efter att inte ha skrivit här på 5 dagar. Detta har aldrig hänt sedan jag kom till Frankrike för drygt 9 veckor sedan, så situationen är verkligen unik för mig. Det har varit svårt, och det har kliat något våldsamt i fingrarna på mig när jag sett datorn... Glädjen att återförenas med bloggen är total!

Det är nu vi kommer till orsaken. Vad har förorskat detta? (För det är väl ingen som tror att jag skulle ha valt det själv...) Och ni, mina vänner, skall jag berätta.

Den första dagen som jag inte skrev på var i onsdags. Det var en lååång dag med 12 timmar och 25 minuters arbete. När klockan var fem, och jag hade jobbat i nio timmar, var jag helt slut och orken var försvunnen. Tyvärr var barnen också trötta, och de var inte lydiga för fem öre. Till slut gav jag bara upp, och lät E sitta i soffan och tramsa sig istället för att äta. När min värdmamma kom hem, och jag berättade hur barnen betett sig verkade hon inte bry sig. Jag var vid det här laget riktigt trött. Jag lät föräldrarna ta barnen, och gick och satte mig framför datorn. Men jag blev (om möjligt) ännu tröttare av att slappna av. När klockan var tjugo över åtta gick jag ned för att kolla om maten var klar. Det var den inte eftersom mina värdföräldrar hade sjutit upp att lägga barnen, och istället lekte och spelade spel med dem. När jag kom tillbaka till mitt rum kunde jag inte annat än att gå och lägga mig. Bara tillfälligt trodde jag... När min värdmamma ropade att det var mat orkade jag inte höja rösten så mycket så att hon skulle höra mitt svar (rummet är på tredje våning). Tydligen råkade jag somna, för jag blev väckt att att hon kom och frågade varför jag inte kom. Jag hade ingen kraft att ens resa mig ur sängen med, och det var mycket ansträngande att lyfta huvudet. Med andra ord kunde jag inte äta. Hon gick ut ur rummet och jag somnade om. Några timmar senare (vid tio?) vaknade jag, och var lite piggare. Min värdmamma hade också berättat vilken tid jag skulle börja jobba nästa dag när hon var på mitt rum, så jag samlade kraft för att gå ned till vardagsrummet, och berätta att jag var sjuk. Jag tänkte att det var bra att förbereda dem på att jag kanske inte skulle jobba. Min värdpappa trodde att jag frös för att jag inte hade något över linnet, och jag blev inte riktigt tagen på allvar. Så det var därför jag inte skrev denna dag.

På torsdag morgon frågade mina värdföräldrar hur det var med mig, men trots att jag var sjuk var det inte på tal om att jag inte skulle jobba, så därmed hade jag 12 arbetstimmar framför mig. Föräldrarna ringde inte och frågade hur det var med mig på hela dagen, och de kom dessutom hem senare än vanligt. När klockan var tolv fick jag tillbaka aptiten efter att inte ha ätit på 20 timmar, så den syltmackan gjorde gott... ;) Barnen var faktiskt förstående. L klarade sig utan att göra ett enda bus på hela dagen (på 12 timmar!), och försökte hjälpa mig med mina sysslor, och med hennes lillasyster (E). Jag kände mig fortfarande svag, så med skillnad från vanligt, tog jag emot hjälpen. Och hon visste verkligen vad man skulle muta med! Jag har aldrig hotat med att ringa upp E:s kompisar, och kommer nog aldrig göra det heller, men det var en intressant i aktagelse. På kvällen ångrade sig nog E för att hon hade varit olydig när jag var sjuk, för hon ville båda hjälpa mig med att torka av bordet och sopa golvet! När jag inte hittade Lo:s innerskor (som hon måste ha på sig) erbjöd hon sig att hjälpa mig, men frågade om det var okej om hon lät bli eftersom hon var så trött. Så gulligt! Före middagen fungerade internet alldelles utmärkt, men jag tänkte vänta med att blogga tills efteråt. Då gick det tyvärr inte längre, vilket var synd eftersom jag då hade varit här i exakt 2 kalendermånader.

På fredag morgon åkte familjen iväg på week-end- semester, och jag fick huset för mig själv. Redan på morgonen märkte jag att internet- problemet inte var tillfälligt ,som jag hade trott, och att det kvarstod. Trots att jag undersökte internet- boxen och försökte få igång det lyckades det inte, så jag fick vara utan internet en hel helg. Generellt sätt mådde jag ganska dåligt under helgen. Min värdmamma hade lämnat en lapp med allt som "det skulle vara bra om jag gjorde". Hon hade lovat mig en helt ledig helg, så jag blev besiken och ledsen. Jag kunde inte kontakta någon kompis (än mindre bestämma träff med någon) på grund av internet- OCH telefon- fel, så jag spenderade hela helgen själv. Jag satsade på att tvätta alla mina kläder, och städade mitt rum. Igår gic jag på stan i Paris, och idag besökte jag Notre Damme. Det var jätteskönt att kunna tvätta MINA kläder och städa MITT rum, utan att behöva priotera något annat framför det. Min värdmamma var måttligt road när hon kom hem och kläderna inte var tvättade, men det får jag ta. Jag hade faktiskt helg.

Nu har orsakerna (och lite mer...) förklarats, så jag avslutar inlägget med att lova att uppdatera snart igen, och att säga förlåt!