Au pair i Paris/alperna

Det här var en krävande dag. Just idag kände jag att flickorna ville ha uppmärksamhet extra mycket. Det började när jag hade hämtat E från skolan. Hon visade sin skol- anteckningsbok, och ville inte sluta prata. För ovanlighetens skull ville hon inte ens äta mellanmålet. När vi hade hämtat Lo på dagis fick jag säga till E att vara tyst en stund eftersom hennes lillasyster visade tydliga tecken på att hon behövde mer uppmärksamhet. Efter den här tiden fortsatte hon dock att prata som innan. L var sur när vi hämtade henne, men det blev genast bättre när jag ansträngde mig för att ge henne uppmärksamhet också. Ibland är det tufft med tre barn att se alla, och ge dem den tid som de behöver. Särskilt när man har en noggrann planering om vad man skall göra, och hela tiden är sysslosatt. Även om jag gör saker med barnen, som till exempel att duscha dem, så räcker det oftast inte. Svårast är det med L, eftersom jag träffar henne minst. E kan jag ändå prata med i en halvtimme på eftermiddagen när vi är på väg för att hämta Lo. Ibland önskar jag att jag hade ett mindre pressat schema eller mer tid att leka. Det skulle vara lättare att ge dem vad de behöver då. De är ändå tre stycken, och eftersom deras föräldrar är frånvarande så mycket så är det jag som får ge sem uppmärksamhet och bekräftelse. Det skulle också vara roligt att göra saker med barnen på tu man hand, men det är väldigt sällan jag är ensam med ett barn någon längre stund. Jag lider när jag ser att de är sura eller snälliga på grund av uppmärksamhetsbristen. När man har tre knytten som man tycker om vill man så gärna ge dem vad de behöver. Men det går inte! Och det känns inte heller som om det är meningen att det skall fungera. Det är så typiskt, för bara 4 skoldagar (för flickorna) efter lovet är allt som vanligt igen, och det är nästan alltid någon som får lida. Som au pair kan man inte alltid heller reglera så att det förbättras. Det är hårt att vara au pair.