Det sista bloggsnacket på bloggen
Idag är det den sista dagen jag skriver i bloggen. Efter 8 månader och 15 dagar är det slut. Över. Efter snart 335 inlägg kommer min tid som bloggerskan bakom aupairis.blogg.se vara över. Som stolt bloggerska.
Jag skrev mitt första inlägg i denna blogg (som för övrigt inte är första blogg, utan min första seriösa blogg) den 5 augusti 2009. Sedan dess har jag varit med om oerhört mycket saker. Jag har utvecklats, förändrats och växt som person. Jag har blivit en annan människa, även om jag någonstans är den samma. Som en bättre och klokare version av mitt gamla jag. Men det är inte bara jag som har förändrats, och utvecklats. Bloggen också. I början var jag ovan, och visste inte vad jag skulle skriva. Jag skrev långsamt så att allting skulle bli rätt, och läste alltid igenom inläggen minst en gång för att skriva så snyggt som möjligt. Sedan fick jag tidsbrist... Jag skrev inläggen det snabbaste jag kunde, och det hände i princip ALDRIG att jag läste igenom mina inlägg. Och så gör jag idag. Även om jag har god tid på mig skriver jag snabbt, för det har blivit en vana. Och jag har blivit bloggvan. Jag skriver nu något slappare än i början, men jag har hittat en bra nivå, där jag inte skriver för slappt eller för fint. Jag skriver också om andra saker nu... Det är svårt att förklare min före detta skrivstil, men jag skrev... informativit på ett annat sätt. Det blev lite mer tillgjort.
Det är inte bara sättet att skriva på som har utvecklats. Utan även min koll på bloggvärlden. När jag började blogga, och läste om bloggare som läst ett dussintal bloggar per dag, och fick nya kontakter av det, tänkte jag att jag aldrig skulle bli en sådan som läser andras bloggar. Utan en sådan som bara skriver. Men det hör liksom till. Jag vet inte om vissa läser andras bloggar samtidigt för att man "skall" det, men i mitt fall kom det av sig själv. Det började med att jag läste två bloggar om dagen. Sedan läste jag tre. Sedan hittade jag blogg efter blogg, och en dag när jag räknade ut dem var de ca. 18 stycken. Då insåg jag att jag hade kommit in i bloggvärden på ett annat sätt än vad jag hade tänkt mig. Jag skriver inte bara och ger, utan även läser och tar emot.
Sedan någon månad tillbaka känner jag vilken koll jag har fått på au pair- bloggarna. Om någon skulle nämna en av de största au pair- bloggarna skulle jag veta precis vad de pratade om. Det hade jag absolut inte innan jag åkte. Men nu har jag koll. Jag vet på ett ungefär vem som befinner sig var, och lite granna om personens blogg.
Jag vet inte om ni som inte har bloggar har förstått vad den här bloggen verkligen betyder för mig. Det är klart att jag förstår att vissa läsare tycker om den, och kanske kommer sakna dem. Men jag tror ändå att den betyder alldra mest för mig. Den handlar ju om mitt liv. Jag kommer sakna den, och det kommer vara svårt att "gå vidare", och lämna bloggen bakom mig. Men det är något jag måste göra. Allting har ett slut, och det är dags att förstå att min tid som au pair i Frankrike är över. Det här låter säkert barnsligt och oerhört patetiskt, men det jag kommer sakna mest av au pair- livet är nog bloggen. Min älskade blogg! Bloggen där jag kunde skriva av mig när jag behövde det, och där jag kunde dela mina upplevelser med andra. I början var det en liten blogg med ett fint namn, nu är det något dyrbart som tillhör mig. Fast att det är en blogg. Det kan man knappt ens kalla för sak. Men ändå! Jag har delat så mycket med den... Jag skall binda en bok med den som minne, men jag skall inte skriva mer. Det skall jag inte. För jag måste gå vidare. Till nästa fas i livet.
Jag tror faktiskt att alla som varit här inne på min blogg har förstått det, men jag tycker att det är kul att blogga. Även om jag klagar på för få kommentarer, och berättar hur mycket jag anstränger mig för eran skull så är det jätteroligt. Jag märker skillnaden när jag läser andras bloggar. Vilka som skriver för att de älskar de, och vilka som gör det av andra anledningar, såsom status och pengar.
Jag avslutar det 134:de och tredje sista inlägget med att skriva att jag är glad som har tagit denna resa genom bloggen med er, och att alla kommentarer har hjälpt mig att angagera mig och tänka ut bra saker att skriva om... Tack!
300!
Detta ar bloggen 300:e inlagg som publiceras!
Att jag har legat i hart, och lyckats publicera 300 blogginlagg pa 7 manader (och 12 dagar) skall givetvis firas! Nedan visas utdrag fran min blogg! Titta dar..
Inte for att jag uppmarksammade det da, men har kommer inlagg 100 och 200!
"Meme på plats!
OCH
"Gnall, ensamhet och gronsaker!
R hade tydligen bestamt sig for att vara snall, och (forhoppningsvis) lart sig en laxa pa morgonen. Hon markte nog att jag var pa uruselt humor och gjorde allt for att hjalpa till. Hon bar mina vantar i trapphuset (nar jag bar H), och sedan stallde hon undan mina skor OCH satte fram innetofflorna till mig. Pa vagen till skolan var jag pa sa daligt humor att jag undrade vad jag gjorde har... Jag antar att det hade att gora med att det nu har gatt 3 veckor sedan jag var med en kompis senast, da jag inte har hittat nagon har. Jag tror inte jag riktigt insag hur mycket jag behovde umgas med vanner innan jag kom hit (aven om jag trodde det).
Allt eftersom eftermiddagen gick blev jag pa battre humor. Jag lat R titta pa film eftersom jag verkligen inte hade lust att leka med henne. Sa lange umgicks jag med H. Han har utvecklats jattemycket vad galler balansen nar han skall sta upp. Jag blev forvanad, da han nastan kan sta upp sjalv nu! Det ar bra att vi ovar! ;) Darefter forberrede jag middagen. Jag ville vara ute i god tid, eftersom jag ville att barnen skulle lagga sig tidigt och for att jag inte hade nagot annat att gora. Jag rotade i kylskapet OCH skafferiet, och hittade faktiskt bland annat gronsaker! Jag blev glad, da vi knappt ater det har (Su tycker inte om gronsaker). Sa jag gjorde precis vad jag hade lust med; hjorde i ordning en tallrik fylld med gronsaker at mig. Och da var jag ju tvungen att gora en at R ocksa eftersom det var jag som hade ansvaret over henne. Jag serverade aven ravioli, som har blivit min favoritratt har. Synd bara att det ar ravioli overallt nar man ar klar, men fordelarna overvager. Jag visste att det har med R och gronsaker var ett osakert kort.. Barn och gronsaker kan ju ga, men hon ar ju inte van vid att ata det. Och dessutom ar hon ganska val medveten om vad hennes foraldrar tycker om gronsaker... Jag sade i alla fall till henne att jag alskar gronsaker, och att jag tyckte att hon skulle smaka. Forst sade hon att hon inte gillade gronsaker, men hon smakade pa allt (yay mig!) och det visade sig att hon alskade paprika! Jag lat henne hoppa over det andra, och sedan at vi raviloi. Hon brukar knappt ata nagonting, men som hon at! Gronsaker, 2 portioner ravioli och flan till dessert (som hennes mamma har gjort). Under tiden satt H och tittade pa, och efter ett tag borjade han gnalla. Nar vi hade atit upp var det mattid for H, sa jag gav honom en slags morotsrora. Sedan lade jag bada barnen, och hade en bra stund fylld med disk framfor mig. E hade kommit hem precis fore middagen, men satt sig i vardagsrummet, och till min gladje inte lagt sig i nar jag tog hand om barnen. Efterat var jag jattestolt; jag hade lagat mat helt sjalv och jag hade tagit hand om barnen pa ett bra satt! R, som vanligtvis grater mycker, grat ingenting pa eftermiddagen (bortsatt nar hon trillade ned fran stolen, men det slutade snabbt). Och jag hade till och med fatt henne att ata gronsaker, yay! Nu ar jag trott. Jag ar fortfarande lite ledsen for att det ar nagot ensam, men just nu gar det. Ikvall skall jag satte pa en film eller en DVD och bara skamma bort mig sjalv. Imorgon ar det jobb igen!
Om jag skulle ha vetat att det var inlagg 100, resp. 200 som skrevs da hade jag nog gjort dem mer hogtidliga, men nar man tanker efter kanske det inte gor sa mycket. For bada tva ar typiska vardagsinlagg, och jag skriver ofta sadant. Det aven roligt att se hur allt andras efter bara 100 inlagg... Inlagg 100 skrevs i Bailly precis efter att jag hade berattat att jag ville lamna dem i fortid, och darmed bryta kontraktet. Jag hade ingen aning om nar jag skulle aka darifran, vilken familj jag skullr hamna i, och vad som vantade mig dar nast. Knappt tre menader senare skrevs det 200:e inlagget. Da hade jag bott i min vardfamilj i alperna i nastan 4 veckor. Jag hade hunnit med att ma jattedaligt i borjan, men aven att kanna hur det blev battre. Jag holl fortfarande pa att lara kanna barnen, och jag visste nte hur lange jag skulle vara kvar... NU har jag varit har i nastan 12 veckor. Jag har berattat nar jag vill aka harifran (eftersom jag kanner mig klar), och da de har hittat en ny au pair har jag bara 9 dagar kvar har. Och precis som for 200 inlagg sedan vet jag inte vad som vantar...
Sitt inte och vanta pa inlagg 400, for det kommer inte skrivas. Min tid som au pair i Frankrike borjar ga mot sitt slut, och jag ser aven ett slut pa denna blogg... Jag kommer inte sluta blogga direkt nar jag kommer till Sverige, men jag kommer inte heler fortsatta i flera manader. Det har ar ar en blogg om nar jag var au pair i Frankrike, och liksom den har en borjan har den ett slut...
Fler besokare!
Jag har hittat en "ny" sida som hjalper mig att fa flerbesok pa bloggen. Det kandes passande nu nar antalet besok pa bloggen har minskat, sa nu har jag blivit medlem. Man far 2 poang varje gang man laser en (slumpvis utvald) blogg, och blir av med 3 poang varje gang nagon annan gar in pa ens blogg via sidan. Man samlar alltsa ihop fler besok genom tt beska andras bloggar! Dessutom far man 100 poang varje gang man varvar en medlem. Sa om ni som har bloggar ar intresserade av fler besok, och samtidigt vill ge mig 100 poang klickar ni har: http://www.bloggtrafik.nu/index.php?sponsor=aupairis.
Skarpning inom kort :)
Jag har val inte varit varldens basta bloggare de senaste dagarna (som jag helt klart ar annars ;) ), da jag sammanlagt har skrivit 2 meningar pa 3 dygn. Men jag har inte daligt samvete for det. Jag vet inte om ni har markt det, men jag ar inte ett sadant blogg- freak som jag var nar jag bodde utanfor Paris. Nagot har hant, och jag kan stolt kalla mig for "fore detta blogg- beroende". Inte for att jag INTE gillar att skriva pa bloggen och gora mina trogna lasare glada genom att uppdatera, utan mer for att det ar sa jobbigt att vara bunden av bloggen och fa daligt samvete om man inte bloggar. Nar man far det nar blogg- strejkandet inte ar ens eget fel gar det ju lite over gransen, eller hur? Och nar man fragar efter datorn for att man inte har bloggat nar man sover over hos en kompis ocksa. Sa det ar battre sahar. Om jag mar illa, ar trott, internet strejkar eller jag gor nagot annat sa ar det OKEJ att inte blogga. Vad jag vet sa dor ingen for det! Det ar nu rubriken blir lite konstig, och liksom inte riktigt "sammanfattar" texten. Trodde ni ja. Jag skall ta tag i det har, och blogga varje dag den har veckan. Och for en gang skull ar det inte for er skull, utan for MIN. Anledningen till att jag inte har bloggat ar att jag har matt daligt over helgen. Psykiskt & fysiskt daligt, och jag borjar bli orolig for mig. Sa nu skall jag ta tag i det har, och fa in lite gamla rutiner och vanor. I vanliga fall skulle jag kanske inte ta in bloggandet som en losning pa nagot sadant (just for risken att bli beroende, man isoleras, etc...), men just nu ar det TILLSAMMANS med lite andra saker den perfekta medecinen! Nar jag bloggar sitter jag ju inte och gor ingenting, och far allt att verka sa meningslost. Utan jag angagerar mig, och tar upp olika saker. Jag formedlar till andra och ser verkligen en mening med bloggen, aven om jag blir less pa era fa kommentarer ibland (eller kanske ganska ofta...). Sa den har veckan uppdaterar jag, och nasta vecka blir det en overraskning!
Bloggsnack 1
Jag har frossat i au pair- tips på en annan blogg, och idag är jag sugen på att skriva ett rigtigt maffigt inlägg här. För att göra det enkelt för mig så väljer jag att skriva om bloggandet.
Nu har jag skrivit regelbundet i den här bloggen i över 1,5 månad. Jag är förvånad över hur bra det har gått, och hur duktig jag har varit på att skriva ofta. Visst har jag slarvat lite, och ibland har inläggen uteblivit helt när jag mått som sämst. Jag befinner mig ju i en svår situation, som är ansträngande och tar på krafterna. Men det som har gjort att det har gått så bra är främst att jag tycker om att blogga. Jag har alltid älskat att skriva, och detta är någonting som verkligen passar mig utmärkt. Jag kan avreagera mig, få ut mina känslor (och helt enkelt skriva av mig) samtidigt som andra kan följa mig här. Detta bidrar också till att jag inte känns så frånvarande för dem. Och något annat som är otroligt roligt med bloggen är att varje dag kolla på statistiken. Även om det är kul att få dem, spelar det inte så jättestor roll att få medelanden. För jag ser ju ändå hur många det är som läser inläggen. Det är så fruktansvärt coolt; att det sitter en massa människor och läser min blogg. Och varje dag jag, av någon anledning, inte skriver tänker jag på alla dem som går in på min blogg och till sin besvikelse inte hittar något att läsa - och jag får dåligt samvete. Jag loggar in här när jag inte har lust för er skull. Vilket jag i och för sig inte tycker är negativt, för genom att bara vara närvarande här ger ni mig så mycket. Många uppfattar bloggandet som en "bloggaren ger- läsaren tager"- situation, men så är det inte. Inte för oss seriösa bloggare i alla fall. Snarare att bloggaren ger inlägg, och får respons med hjälp av kommentarer, närvarande med mera, och att läsaren tar i form av läsning - ger i form av kommentarer och närvarande. Så ni som sitter där och tycker att ni får "gratis" underhållning. Det är mycket värt att ni bara sitter där! För tänk hur det skulle vara att skriva en blogg som ingen läser. Då skulle jag lika skriva dagbok eller dylikt. Genom bloggen vill jag förvara och bevara minnen att ha i framtiden, men jag vill också förmedla. Förmedla ett liv i Frankrike, förmedla hur ett au pair- liv kan se ut, och förmedla vad som händer i mitt liv. Några kanske läser utan att inse vikten i detta - men detta är ett liv. En person sm sitter framför datorn i ett annat land och skriver om det som är svårt och det som värmer. Men jag rekommenderar att utnyttja detta. Så ta det till er. Analysera mina inlägg, och använd dem som råd över hur man skall och inte skall göra, och vad man skall tänka på.. Ta vara på det jag skriver och undvik att göra samma misstag som jag. Och fråga frågor. Tveka inte om det är något som ni inte förstår. Om ni undrar någonting, eller tycker att något känns flummigt. Som till exempel varför jag bytte familj. Det är inte meningen att göra något otydligt, så fråga på! Likaså tar jag gärna emot tips om vad jag kan göra bättre och ni vill höra mer av. Tveka inte att höra av er till mig!
God natt
