Det sista bloggsnacket på bloggen
Idag är det den sista dagen jag skriver i bloggen. Efter 8 månader och 15 dagar är det slut. Över. Efter snart 335 inlägg kommer min tid som bloggerskan bakom aupairis.blogg.se vara över. Som stolt bloggerska.
Jag skrev mitt första inlägg i denna blogg (som för övrigt inte är första blogg, utan min första seriösa blogg) den 5 augusti 2009. Sedan dess har jag varit med om oerhört mycket saker. Jag har utvecklats, förändrats och växt som person. Jag har blivit en annan människa, även om jag någonstans är den samma. Som en bättre och klokare version av mitt gamla jag. Men det är inte bara jag som har förändrats, och utvecklats. Bloggen också. I början var jag ovan, och visste inte vad jag skulle skriva. Jag skrev långsamt så att allting skulle bli rätt, och läste alltid igenom inläggen minst en gång för att skriva så snyggt som möjligt. Sedan fick jag tidsbrist... Jag skrev inläggen det snabbaste jag kunde, och det hände i princip ALDRIG att jag läste igenom mina inlägg. Och så gör jag idag. Även om jag har god tid på mig skriver jag snabbt, för det har blivit en vana. Och jag har blivit bloggvan. Jag skriver nu något slappare än i början, men jag har hittat en bra nivå, där jag inte skriver för slappt eller för fint. Jag skriver också om andra saker nu... Det är svårt att förklare min före detta skrivstil, men jag skrev... informativit på ett annat sätt. Det blev lite mer tillgjort.
Det är inte bara sättet att skriva på som har utvecklats. Utan även min koll på bloggvärlden. När jag började blogga, och läste om bloggare som läst ett dussintal bloggar per dag, och fick nya kontakter av det, tänkte jag att jag aldrig skulle bli en sådan som läser andras bloggar. Utan en sådan som bara skriver. Men det hör liksom till. Jag vet inte om vissa läser andras bloggar samtidigt för att man "skall" det, men i mitt fall kom det av sig själv. Det började med att jag läste två bloggar om dagen. Sedan läste jag tre. Sedan hittade jag blogg efter blogg, och en dag när jag räknade ut dem var de ca. 18 stycken. Då insåg jag att jag hade kommit in i bloggvärden på ett annat sätt än vad jag hade tänkt mig. Jag skriver inte bara och ger, utan även läser och tar emot.
Sedan någon månad tillbaka känner jag vilken koll jag har fått på au pair- bloggarna. Om någon skulle nämna en av de största au pair- bloggarna skulle jag veta precis vad de pratade om. Det hade jag absolut inte innan jag åkte. Men nu har jag koll. Jag vet på ett ungefär vem som befinner sig var, och lite granna om personens blogg.
Jag vet inte om ni som inte har bloggar har förstått vad den här bloggen verkligen betyder för mig. Det är klart att jag förstår att vissa läsare tycker om den, och kanske kommer sakna dem. Men jag tror ändå att den betyder alldra mest för mig. Den handlar ju om mitt liv. Jag kommer sakna den, och det kommer vara svårt att "gå vidare", och lämna bloggen bakom mig. Men det är något jag måste göra. Allting har ett slut, och det är dags att förstå att min tid som au pair i Frankrike är över. Det här låter säkert barnsligt och oerhört patetiskt, men det jag kommer sakna mest av au pair- livet är nog bloggen. Min älskade blogg! Bloggen där jag kunde skriva av mig när jag behövde det, och där jag kunde dela mina upplevelser med andra. I början var det en liten blogg med ett fint namn, nu är det något dyrbart som tillhör mig. Fast att det är en blogg. Det kan man knappt ens kalla för sak. Men ändå! Jag har delat så mycket med den... Jag skall binda en bok med den som minne, men jag skall inte skriva mer. Det skall jag inte. För jag måste gå vidare. Till nästa fas i livet.
Jag tror faktiskt att alla som varit här inne på min blogg har förstått det, men jag tycker att det är kul att blogga. Även om jag klagar på för få kommentarer, och berättar hur mycket jag anstränger mig för eran skull så är det jätteroligt. Jag märker skillnaden när jag läser andras bloggar. Vilka som skriver för att de älskar de, och vilka som gör det av andra anledningar, såsom status och pengar.
Jag avslutar det 134:de och tredje sista inlägget med att skriva att jag är glad som har tagit denna resa genom bloggen med er, och att alla kommentarer har hjälpt mig att angagera mig och tänka ut bra saker att skriva om... Tack!
