Au pair i Paris/alperna

Idag arbetade jag i sammanlagt 8 timmar och 20 minuter. Arbetsdagen började klockan 12, då vi stod utanför huset och vinkade av barnens mormor. Det var vackert väder, och tjejerna ville vara ute, så de plockade fram en cykel och ett par rollerblates. Men när 7- åringen hade trillat och slått sig så att det blödde tog jag med mig båda barnen in. Jag tvättade medan barnen lekte, och sedan åt vi mat. Det var hysteriskt under lunchen, men till slut lugnade i alla fall dem ned sig. Efter maten ringde 7- åringens kompis på dörren för att hon ville leka, så jag bjöd in henne. När hon hade varit där i ungefär en timme lämnade vi huset för att gå till parken. Jag hade planerat det innan hon kom, och det var viktigt eftersom barnen behöver röra sig, och blir mindre stimmiga på det sättet. Så vi gick hem till kompisen, så att jag kunde prata med hennes mamma om det var okej att hon följde med oss till parken. Jag visste inte om de hade planerat något, och hon hade rätt att veta var sin dotter var. När hon insåg att det var ett alternativ att jag tog med henens dotter blev hon jätteglad och tackade mig fem gånger. JAG tycker faktiskt att det är konstigt att man utan vidare låter en 19- årig au pair från ett annat land ta hand om sin dotter :S Vi bestämde i alla fall när hon skulle bli hämtad. 5- åringen fick inte vara med i de andras lekar, och var jätterastlöst. Lyckligtvis kom en kompis till parken, så att hon också hade någon att leka med. När L:s kompis var avlämnad gick vi till dagis för att hämta Lo. Flickorna, som hade varit lugna hela eftermiddagen, blev olydia igen, och direkt efter att ha klivit ut ur huset var det dags för nästa utskälling. 7- åringen hade blivit så arg att hon hade slagit till mig, så jag hade mycket att säga. 5- åringen brydde sig inte, men hennes storasyster var rädd för vad hennes pappa skulle säga... Så resten av dagen var hon överdrivet lydig, och frågade mig vid ett flertal tillfällen om hon var den mest lydiga av barnen. Vi blev i alla fall klara tidigare än vad schemat säger, och när 2- åringen uttryckte att hon var trött tjugo minuter innan läggdax var det bara att lägga henne. Sedan hade vi andra sagostund, och jag läste 2 sagor för dem.

Jag åt middag själv med min värdmamma eftersom hennes man umgicks med kompisar, men det gick faktiskt okej. Vi pratade lite, och sedan började kvällens två avsnitt av "Desperate Housewifes". Men gissa vem som är trött nu...

Idag skulle jag vara ledig hela dagen, men då min värdmamma inte är konsekvent hölls inte detta. I gårkväll fick jag reda på att jag skulle följa 2- åringen till "la crèche", och sluta runt nio på morgonen. Jag är fortfarande sjuk, och när jag slutat jobba gick jag och lade mig. Sedan tog jag det lungt, och när jag väl stigit upp duschade jag och satt vid dator i lungt tempo. Jag lämnade huset strax före tolv för att åka och hälsa på Bea (= Beatrice). Hon jobbade idag, men barnen, som hon tar hand om, är ganska självständiga, så det gick bra. I de fem timmar som jag spenderade där pratade & umgicks vi. När jag skulle gå blev det lite sorligt eftersom jag inte vet när jag kommer se henne igen. Hon åker ifrån sin familj på torsdag, och kommer inte längre bo så nära varandra (som de 3 m som skiljer oss åt nu).

När jag kom hem var maten nästan klar, och vi åt middag alla tjejerna tillsammans: ja, min värdmamma, barnen och barnens mormor. Min värdpappa skulle inte komma hem förrän en dryg timma senare, och det var ingen som verkade vilja vänta på honom... Mormorn hade lagat mat större delen av eftermiddagen, och det fanns mycket att äta. 7- åringen hade gjort en stor chokladtårta och den minsta flickan hade hjälpt till med salladen. Efter middagen satte sig alla i (eller runt om) soffan för att titta på ett av mormorns favoritprogram; nämligen "La plus belle vie" (="Det vackraste livet"). Min värdmamma tröttnade och gick därifrån, och det var bara jag, mormorn och L som tittade på riktigt. Men det var riktigt mysigt, och jag önskar att jag hade haft möjligheten av följa programmet oftare. Den krockar med arbetsschemat, så det blir lite svårt. Jag tittade i alla fall på serien med min första korrespondent under det andra utbytet, som jag deltog i, mellan Lund och Nevers, och det kändes roligt att se programmet igen. Det hade dock hänt väldigt mycket, så det var svårt att hänga med... När min värdpappa kom hem blev barnen lagda av barnens mamma och mormor, varpå min värdpappa skulle äta. Vi satt med när han åt, och pratade. Jag drack te med bärsmak, och jag tyckte faktiskt om att sitta där (!). Jag umgås sällan med familjen efter middan, och om jag ger antydan till att jag vill det tycker dem att det är onormalt, och försöker få mig att gå upp på mitt rum. Men nu när mormorn var här kändes det faktiskt okej.. Hon har inte riktigt fattat att föräldrarna inte riktigt respekterar mig, och verkar se mig som en i familjen. Jag fick frågor, och hon visade intresse för mig, vilket var roligt efter alla kyliga och avståndsframkallande ögonblick i den här familjen... Hoppas att hon hälsar på snart igen!

Respektfullheten (eller i alla fall en del av den) smittade tydligen av sig på min värdmamma, för jag behöver inte jobba förrän 12:00 imorgon. Jag vet inte om det är för att jag skall få vila och sova ut, men det var i alla fall snällt! Detta innebär att jag ine kommer jobba 12 timmar imorgon, som planerat, utan en mer lagom arbetsmängd på 8 timmar. Nu skall jag skriva mejl innan jag går till min säng och försöker sova. Ha det bra!

I Frankrike stämmer tiden exakt överens med tiden i Sverige. Så även vi fick ställa tillbaka klockan en timma i morse. Jag verkar redan ha vant mig vid tiden, då jag vaknade vid samma tid som vanligt i morse. Dock innebär detta att barnen kommer vakna kl. 6:00 på morgonen i veckan. Vi får se hur det blir...

När skolan har slutat idag inleds tjejernas höstlov. De börjar skolan torsdagen den 5:e november efter att ha varit lediga under 6 skoldagar, och är med andra ord skolfria i nästan två veckor. Mitt lov började igår, och skolan börjar måndagen den 9:e november. Men med skillnad från tjejerna innebär inte hela lovet ledighet. Jag har barn att ta hand om, och dessutom har vi fått en bunt med läxa (läraren: "om ni gör en uppgift VARJE dag så blir det inte så mycket"). Första veckan har jag fått ledigt måndag, fredag, lördag, och trots att jag tar hand om de stora barnen hela tisdagen och torsdagen så blir det färre timmar en vanligt. Andra veckan blir det lite mer hektiskt, då jag jobbar mer än vanligt. Jag skall vara hemma med dem hela måndagen och tisdagen, medan resten av veckan blir som vanligt (förutom att jag inte har skola då). Sammanlagt får vi fyra heldagar tillsammans. Jag har utnyttjat veckan till att brain- storma, men har bara kommit fram till 2 lämpliga aktiviteter. Ni kanske kommer på fler? Jag tar gärna emot förslag på vad man kan göra med två flickor på 5 och 7 år. Helst ingen utomhusaktivitet, och pyssel uppskattas!

Jag har frossat i au pair- tips på en annan blogg, och idag är jag sugen på att skriva ett rigtigt maffigt inlägg här. För att göra det enkelt för mig så väljer jag att skriva om bloggandet.

Nu har jag skrivit regelbundet i den här bloggen i över 1,5 månad. Jag är förvånad över hur bra det har gått, och hur duktig jag har varit på att skriva ofta. Visst har jag slarvat lite, och ibland har inläggen uteblivit helt när jag mått som sämst. Jag befinner mig ju i en svår situation, som är ansträngande och tar på krafterna. Men det som har gjort att det har gått så bra är främst att jag tycker om att blogga. Jag har alltid älskat att skriva, och detta är någonting som verkligen passar mig utmärkt. Jag kan avreagera mig, få ut mina känslor (och helt enkelt skriva av mig) samtidigt som andra kan följa mig här. Detta bidrar också till att jag inte känns så frånvarande för dem. Och något annat som är otroligt roligt med bloggen är att varje dag kolla på statistiken. Även om det är kul att få dem, spelar det inte så jättestor roll att få medelanden. För jag ser ju ändå hur många det är som läser inläggen. Det är så fruktansvärt coolt; att det sitter en massa människor och läser min blogg. Och varje dag jag, av någon anledning, inte skriver tänker jag på alla dem som går in på min blogg och till sin besvikelse inte hittar något att läsa - och jag får dåligt samvete. Jag loggar in här när jag inte har lust för er skull. Vilket jag i och för sig inte tycker är negativt, för genom att bara vara närvarande här ger ni mig så mycket. Många uppfattar bloggandet som en "bloggaren ger- läsaren tager"- situation, men så är det inte. Inte för oss seriösa bloggare i alla fall. Snarare att bloggaren ger inlägg, och får respons med hjälp av kommentarer, närvarande med mera, och att läsaren tar i form av läsning - ger i form av kommentarer och närvarande. Så ni som sitter där och tycker att ni får "gratis" underhållning. Det är mycket värt att ni bara sitter där! För tänk hur det skulle vara att skriva en blogg som ingen läser. Då skulle jag lika skriva dagbok eller dylikt. Genom bloggen vill jag förvara och bevara minnen att ha i framtiden, men jag vill också förmedla. Förmedla ett liv i Frankrike, förmedla hur ett au pair- liv kan se ut, och förmedla vad som händer i mitt liv. Några kanske läser utan att inse vikten i detta - men detta är ett liv. En person sm sitter framför datorn i ett annat land och skriver om det som är svårt och det som värmer. Men jag rekommenderar att utnyttja detta. Så ta det till er. Analysera mina inlägg, och använd dem som råd över hur man skall och inte skall göra, och vad man skall tänka på.. Ta vara på det jag skriver och undvik att göra samma misstag som jag. Och fråga frågor. Tveka inte om det är något som ni inte förstår. Om ni undrar någonting, eller tycker att något känns flummigt. Som till exempel varför jag bytte familj. Det är inte meningen att göra något otydligt, så fråga på! Likaså tar jag gärna emot tips om vad jag kan göra bättre och ni vill höra mer av. Tveka inte att höra av er till mig!

God natt

...utan jag kommer också! Flygplanet landar i Köpenhamn på kvällen fredagen den 18:e december. Sedan skall jag vara i Lund förutom i 2-3 dagar, då jag är i Göteborg. Är ni andra också hemma då? Skall bli roligt att träffas!!!

Ps. Tyvärr leder tomten i antal paket! Ds.

Hösten har slutligen kommit till Paris. En kall och ruggig sådan. Det började i tisdags med 5 grader på morgonen. I onsdags var det 4 och på torsdagen 0 grader. Alla fransmän sitter i sina kalla hus och fryser. Vi har satt på elementerna, men måste ändå gå rund i tjocka tröjor. Men jag tänker inte klaga. Det här är ingentng jämfört med Sverige. Där har det varit höst i över en månad. Och i de norra delarna är det till och med snö. Dessutom skiner solen, och man kan passa på att värma sig av den när den tittar fram. Och så mycket kallare än det här lär det inte bli. Så nog skall jag stå ut med vintern!

Jag följer vanligtvis bara två av barnen till skolan. L åker nämligen med grannen, som har en dotter på samma skola. Men hädenefter skall hon ha möten varje fredag enda fram till jul. Min värdpappa är ledig på fredagar, så nu har det bestämts att han skall ta L och grannflickan till skolan då. Men när han arbetar några enstaka gånger är det jag som har ansvar över barnen. Jag kom just på att det kan bli lite hårt. Det är bara 10 minuter mellan att L:s och E:s skolor börjar, vilket innebär att jag och E (och Lo i vagnen) måste gå snabbt för att jag inte skall bli sen till la crèche. Vilket jobb! Och att ha ett fjärde barn att ta hand om! Lyckligtvis kommer det här bara ske vid enstaka tillfällen!

Jag har arbetat i 12 timmar idag + gjort min läxa i en timma (är inte klar än), så jag är helt slut. Jag vill verkligen skriva ett ordentligt inlägg på bloggen, men tyvärr fortsätta att skjuta upp det. Jag skall fortsätta med läxan eftersom jag känner på mig att det blir läxförhör i morgon. Sedan skall jag sova!

Det är svårt att hinna allt. När jag verkligen försöker går det, men det blir svårt när sådant som är oväntat dyker upp. Jag måste göra läxan nu.

Jag skriver igen, och detta trots att inget har sagts. Det dyker upp saker hela tiden som hindrar mig från att säga det. Idag hände det något hemskt med min värdmamma, och hon kom hem från jobbet i chocktillstånd. Hur okänslig får man vara för att säga en sådan sak då? Så okänslig är inte jag, i alla fall. Så jag får vänta några dagar till med att berätta att jag vill byta familj. Tyvärr är det så, men det finns ingenting att göra åt det. Jag har även kommit fram till  att den här blogg- strejkandet tills det är sagt - proceduren är löjlig. Har har gjort den av fel anledning, och den har bara bidragit till att jag har blivit onödigt stressad. Om jag verkligen vill det här kommer jag att säga det. Jag jobbar på det, och det hjälper inte att pusha på det. Ibland händer det saker som hindrar ens planer, och det får man bara acceptera. Det finns faktiskt inget annat att göra åt dem.