Au pair i Paris/alperna

Jag hatar det här. Att hela tiden vilja säga någonting med hela mitt hjärta - men aldrig hitta ett bra tillfälle. Jag blir så stressad av det. Min hjärna håller räkningen på hur många dagar senare jag får lämna familjen för varje dag som går, och jag vill verkligen säga det! Men skall man säga det när man äter middag och barnen hör på? När dem sitter och äter frukost framför TV:n? När de klätt upp sig och skall ut på en fin middag? Jag blir galen! Och det värsta är att jag har kommit på att min värdmamma försökte vara tillgänglig förra veckan i fall jag ville ta upp något (vilket jag fattade först idag). Jag har en sådan ångest, för jag vill absolut inte vara kvar det. Varför kan inte bara alla barnen gå ut, och föräldrarna komma fram och fråga om det går bättre? Och vet ni vad som rabblar i mitt huvud? Jo, "lördag - barnen där= går inte, söndag - som lördag + inte hemma, måndag - kanske, men långt tills dess? Det är ju den femte?". Jag är jätterädd. För att jag bara skall skita i alltihop eftersom det är en jobbig situation, och inte säga något. Tänk vad jag skulle förstöra för mig själv då. Åh, varför kan jag inte bara hålla mina egna löften?? Jag mår dåligt av det här! Nu skall jag försöka att inte skriva förrän jag har sagt det. Så att jag skyndar mig att säga det eftersom jag är beroende av att skriva. Vi får se om det här funkar...