Det sista inlägget
Detta sista inlägg är tillägnat mina läsare. Mina läsare som fanns där när jag skrev, och som väntade tålmodigt när jag inte hade tid att skriva eller skrev något som inte var läsbart. Ibland beundrar jag er. Ni ger inga komplimanger och ingen kritik, utan ni nöjer er. Ni låter det som skall komma komma, och litar på mig, och att jag gör mitt jobb. Aldrig har jag fått ett inlägg, där det står att bloggen blivit sämre, eller att ni inte är nöjda om vad som skrivs. Utan ni loggar in, ser vad det finns, och återkommer snart igen. TACK! Tack för att ni ställer så låga krav på mig, och låta mig vara mig själv, tack!
Ett av målen med bloggen var att locka andra personer till att bli au pairer. Jag har verkligen försökt det, trots att det ibland blir väldigt glest mellan varje inlägg med detta syfte. Jag hoppas att åtminstone någon har blivit en liten liten gnutta mer positiv till au pair- livet efter att ha läst någonting i denna blogga. Och att ni har förstått mer om det, och blivit mer kunnigare för var det är för något. Om minst en person sitter med sin dator nu, läser detta, och nickar, om minst en person gör det, då har jag nått mitt mål. Och då blir jag glad!
Det är inte när vi läser 300 böcker vi blir visare, det är när vi besöker 300 länder vi blir det!
Bloggstatistik
Jag tänkte att ni skulle vara intresserade av bloggstatistik, så här kommer en del!
Så här aktiv har JAG varit (det vill säga antal publicerade inlägg var månad):
aug 11
sep 56
okt 38
nov 35
dec 41
jan 33
feb 54
mars 48
april* 16
med (hittills) totalt: 329 inlagg
Och så här aktiva har NI varit (antal unika besökarer, alltså antal datorer, var vecka) under de senaste veckorna:
v. 6 29
v. 7 44
V. 8 43 (men det var inte manga besok)
v. 9 34
v. 10 32
v. 11 30
v. 12 30
v. 13 32
v. 14 24
v. 15 28
Veckorna räknas från måndag ca. 10:00- nästkommande måndag ca. 10:00.
Om någon undrar så är jag nöjd med antalet unika besökare på bloggen. I början ville jag ha en stor blogg med många besökare, men det har kommit att kännas bra som det är. De första veckorna berättade jag inte för någon att jag hade en blogg eftersom jag ville komma igång först, och då hade jag 0 besökare per dag!!! Sedan berättade jag om bloggen för nära vänner och jag fick 5 besökare per dag. Sedan ville mamma ha bloggen, och jag lade även upp en länk till den på facebook. Efter det har jag blivit medlem på några bloggsidor, och fått en länk på www.aupairguiden.se till min blogg (, vilket jag är jätte tacksam över!). Jag vet inte riktigt vad alla läsare kommer ifrån, men när ni var som flest var det 44 unika läsare i veckan. Blondinbella har 235- 252 tusen unika besökare per vecka för att jämföra, men jag har kommit på att antalet läsare inte är allt. Mitt mål var att ha läsare som jag inte kände utöver de andra som jag känner, så att jag kunde tipsa om och beskriva au pair- livet för dem, och vara någon form av guide. Och det har jag fått. Visst kan det vara kul att ha 230 000 unika besökare i veckan, men det är liksom en svåruppnådd dröm. Jag har skrivit aktivt på en mysig blogg med roliga läsare, och slipper det stora ansvar, och alla elaka kommentarer, som en stor blogg automatiskt för med sig! Hurra till mig!
Jag tillägger att jag aldrig har sett blondinbella som någon idol, eller ens föreställt mig att min blogg skulle bli SÅ stor, utan mer jämförde mig med henne för att ni skulle förstå hur stor skillnaden mellan våra bloggar och dess besökare är!
* Detta kommer ändras eftersom månaden inte är slut än och jag kommer blogga mer!
Källa: http://www.bloggtoppen.se/
Ps. Min blogg finns länkad på http://www.aupairguiden.se/sidor/aupairbloggar tillsammans med en massor av andra bloggar. Nu när min blogg kommer ta slut kanske ni kan hitta någon annan blogg att läsa där! Ds.
Lugnt, för lite oljevätska och brainstorming!
Nu är veckan nästan slut, och det har blivit lite lugnare. Nästa vecka skall jag inte göra mer än att göra ärenden, blogga det sista (snyft!) och planera min framtid. Jag skall påminna Su om att jag vill ha referens också. Man får vara på henne om det, för annars kommer det inte bli gjort. Men jag vet att hon kommer vara upptagen de första dagarna på veckan, så jag kommer vänta lite.
Idag hade jag och mamma säkerhetskontroll på bilen. Det gick okej... Haha. Mamma är inte den typiska meckaren precis ;) Men jag tror att allting blev rätt i alla fall. Vi upptäckte att oljan var för låg under kontrollen, och eftersom någon (verkstaden enligt mamma) hade skruvat på lockat så hårt att den var svår att få upp åkte vi till verkstaden för att få hjälp.
Jag skall brainstorma fram vad som skall skrivas de sista dagarna på bloggen ikväll, så glöm inte att logga in imorgon! Ha det bra!
Arkitektprovet
Ni har lärt er varannan dag- regeln nu! Bra jobbat! Det är bara det att jag har fått något att skriva om och därför inte följer den själv. Men det lär ni märka i morgon :)
Idag är den stora dagen, dagen som börjar med ett stort D. Arkitektprov- inlämning och ansökning till utbilningar! (Och dagen då man måste byta till sommardäck!) Jag gick upp vid tidigt för att fixa till det sista på en av ritningarna till arkitektprovet. Klockan tio var jag helt klar med den. Då återstod det bara att sätta ihop dem på att bra sätt. Jag gjorde en skärmvägg av kartong, klippte till ritningarna så att de skulle "passa", ovh klistrade på dem. När jag hade skrivit mottot på kartongbitarna, och var klar att gå, skulle jag titta på ritningarna en sista gång. Skuggan såg konstig ut på en av dem och jag blev fundersam... Så kom jag på att jag hade satt den på fel håll! Inte bra! Jag visste att jag var tvungen att fixa det, så jag tog en kniv. Förökte ta bort ritningen från Karlssons klister, men jag förstod snart att jag bara skulle förstöra den om jag skulle fortsätta. Så jag rev upp tejpen mellan kartongbitarna, vände på kartongen i mitten, tejpade den och strök över all text för att skriva ny. Efter 20 minuter var jag äntligen redo att gå! Som tur var godkände jag samtliga ritningar på min sista kontroll (yay!), och jag kom inte alls för sent till LTH:s studiecentrum. Jag måste säga att det är praktiskt att bo så nära LTH i sådana situationer! Tänk alla dem som måste skicka sina arkitektprov för att de bor för långt bort för att åka dit och lämna dem. Som till exempel de som bor i Visby, Sälen och i Landsbro... Jag var jättenervös vid inlämningen, och det kändes konstigt att det var så enkelt. Jag har pluggat jättemycket, och det känns verkligen som om jag kommer utföra ett prov. Så när jobbet bara är att lämna fram den tänker jag "Är det här allt?".
Utbildningarna har jag läst om och sökt till idag. Väldigt impuls-aktigt, men det skall nog gå...
Jag vill tillägga att jag inte tycker att någon skall förvänta sig att jag kommer komma in och gå på arkitektprogrammet bara för att jag har gjort arkitektprovet. För det är inte alls säkert att det händer. Av alla som söker kommer vanligen knappt hälften vidare. Och inte vidare till utbildningen, utan till provdagarna. Efter provdagarna plockas de allra bästa ut, och resten får försöka igen nästa år om de inte ger upp... Och jag antar att de som söker är ganska seriösa eftersom de sitter ett antal timmar med ett prov, så det är inte jag och amatörerna som skickar in direkt... Så OM jag kommer in är det underbart, men antagligen gör jag inte det. Men det vet ingen än.
Jag har i alla fall lärt mig en sak efter allt ritande i nästan två veckors tid (nästan heltid!). Innan trodde jag att jag skulle bli ledsen och besviken om jag inte kom vidare. Att allt skulle verka hopplöst, och att jag hade ritat i onödan. MEN det kommer inte vara så nu. Det är klart att jag inte blir glad, men jag blir inte heller helt förkrossad. Varför? För jag har kämpat, jag har lagt ned en massa (dyrbar) tid, jag har gjort mitt bästa och jag kan inte göra mer. För att jag tog det som en chansning när jag började rita, och hoppades på att det skulle bli någorlunda bra, varefter det blev skitbra. Så jag har lärt mig något om mig själv. Att jag kan rita, att jag även är duktig på det här... Om jag kommer vidare kommer det jubla inombords, och jag kommer le mitt största leende. Men om jag inte gör det skall jag gå till LTH:s studiecentrum för att hämta ut mina ritningen. Jag kommer le för att jag överraskade mig själv, och för att jag är stolt över mina verk. För jag är duktig!
Efter inlägget om röklukten!
Efter att ha skrivit gårdagens inlägg om röklukt gick jag ut, och satte mig inom synhåll till huset. Jag lät ytterdörren vara öppen. När mamma kom hade - tack och lov - lukten blivit lite svagare, och mamma var inte alls orolig. Vi åkte till affären för att handla, och hoppades att allt skulle gå bra. En timma senare ringde Axel och sade att lukten var kvar. Det var inte så farligt längre när vi kom hem, så vi brydde oss inte så mycket om det. Men när jag öppnade mikrovågsugnen hittade jag orsaken till problemet... en bränd semla! Det visade sig att Axel tydligen hade satt in den i mikrovågsugnen för att varma den, och att han glömt att ta ut den när den var klar. En bit av den var kolsvart... Det var lite irreterande, eftersom jag faktiskt hade frågat honom om han hade lagat någonting och han sade nej. Det var i alla skönt att det löstes!
Jag måste bara skriva att det är ganska komiskt att jag tänker "Åh, en sak händer! Äntligen kan jag skriva på bloggen!" i en sådan situation istället för "Jag måste ut härifrån, det kan vara farligt.". Jag menar, hur bloggberoende är inte jag??
Röklukt!
Fullt upp HELA veckan!
Jag har fortfarande mycket att göra, och det kommer inte bli lugnt förräns TIDIGAST om en vecka! Men sedan skall jag slappa, haha. Om jag nu klarar av det. Jag har haft extremt mycket energi den senaste tiden. Efter högskoleprovet var jag till exempel jättepigg. Jag ritade OCH körde en lång bilrunda (dock inte samtidigt), och skulle ha kunnat fortsätta att arbeta om det funnits tid. Nu har jag varit hemma i två veckor och det känns som om jag har varit här mycket mycket längre. Inte alls 14 dagar, utan snarare... 3 månader kanske. Jag vet inte varför det känns så, men nu är jag svensk igen.. Det är lustigt vad känslorna ändras hela tiden.
Jag kommer försöka skriva varannan dag (och ibland mer) den kommande veckan, så glöm inte att kolla min blogg! ;)
Jo, jag tänkte att ni skulle få önska vad jag skall skriva i de kommande inläggen. Jag har lite av idétorka, och det här blir ju er sista chans att påverka på bloggen! Vad är ni intresserade av att läsa??
Försvinn inte än!
En dag satt jag i ST- Gingolph och funderade när jag skulle sluta skriva på bloggen. Jag tyckte att det var tråkigt att bara låta det rinna ut i sanden, och sluta skriva helt plötsligt utan förvarning för att jag inte har något mer att skriva om. Så jag skulle istället komma på ett slutdatum, som skulle vara bestämt sedan tidigare... Hmm, vilket datum?? Jag räknade ut hur många dagar jag hade bloggen innan avresa (i augusti), och hur många dagar jag var hemma i december. Lustigt nog var det exakt samma antal dagar! Så då blev det självklart att jag skulle ha kvar bloggen i så många dagar när jag kom hem också... Det skall väl märkas att bloggerskan bakom den är organiserad och gillar siffror! :)
aupairis.blogg.se:s planering (antal dagar)
före au pair- tiden i Frankrike - 24
au pair period 1 - 91
resa i London - 4
vistelse i Sverige - 24
au pair period 2 - 91
efter au pair- tiden i Frankrike - 24
Att jag kom hem på kvällen den 27:e mars betyder alltså att jag skall sluta skriva den 20:e april. 11 dagar kvar!
Jag hoppas att ni som gått in här varje dag under min bloggfrånvaro blir glada för att jag skrev detta inlägg - bara för er! Nu skall jag sova gott inför högskoleprovet imorgon! God natt!
Ps. Än kommer det SJÄLVKLART fler inlägg, så försvinn inte än! Ds.
Panik
Jag har så himla mycket att göra! Det känns som om alla planerar in viktiga saker den här veckan, vilket gör det omöjligt för mig att vara lugn. Jag önskar att allt kunde sjutas upp en vecka, men jag skall nog inte hoppas på det... Vad det är för något? På lördag är det högskoleprovet som jag MÅSTE öva inför, på onsdag om 8 dagar är det inlämning av arkitektprovet OCH ja måste plugga teori i bikörning. Bestämma mig för vad jag skall välja vore ju också bra. GAAAAAAAH! Och att jag är helt stirrig hjälper ju inte till precis... Jag är i alla fall glad att jag INTE kom hem senare än vad jag gjorde från Frankrike... Nu skall jag fortsätta måla.
Hur länge jag var au pair i Frankrike...
Jag skrev inget igår, men jag jobbar på att inte ha dåligt samvete över det. Jag borde dessutom försöka vänja mig vid att inte skriva så mycket. Snart kommer den här bloggen få ett slut, och då kommer jag få världens chock om jag har skrivit dagligen fram tills dess, haha. En sak som jag har tänkt att skriva länge är antalet dagar som au pair. För har ni någon uppfattning om i vilken värdfamilj jag stannade med längst? Jag tycker att båda vistelserna känns långa, så jag vet inte riktigt vad jag skulle svarat OM jag inte hade räknat ut det. Det vore roligt om ni svarade på det, men jag startar inte en tävling eftersom man så lätt kan räkna ut det med hjälp av bloggen.
Uträkningar:
Bailly 29 aug- 28 nov 2009 13 veckor= 91 nätter
ST- Gingolph 26 dec 2009 - 27 mars 2010 13 veckor= 91 nätter
Totalt se ovan 26 veckor= 182 nätter
Så jag var i mina värdfamiljer lika länge, på dagen! Coolt va? I den första familjen fick jag anpassa mig tills deras nya au pair kunde komma, och i den andra vill jag åka runt påsk. Så det var inte meningen... Men när jag kom på det så tyckte jag att det var lite kul! :)
Jag måste även berätta att jag vaknade vid halv tolv idag... Det var inte i år det hände sist precis!! Men så är det när man går på midnattsmässan och går och lägger sig runt 02.00...
Den andra april!
Jag avslutar inlägget med att grattulera Malin på födelsedagen! GRATTIS MALIN!!!!
GLAD PÅSK!
jag önskar er en
GLAD PÅSK
och att ni får äta
mycket gott påskgodis!
Min (äkta) framtid
Anledningen till att jag inte har avslöjat så mycket om vad jag tänker göra är att jag ständigt ändrar mig, och därmed inte vet så mycket än. Jag vet att jag inte vill studera i höst, och att jag vill åka till USA. Men jag vet inte mer. Jag vet inte vad jag skall göra i USA och hur det skall ordnas. Jag har inte råd att bara åka dit på semester, och jag vet inte om jag vill bli au pair igen. MEN jag skulle älska att bo i en amerikansk familj och se deras kultur. Är det någon som har tips på hur man kan göra? Som reservlösning tänker jag söka några av höstens utbildningar, men jag tvivlar på att jag tackar ja till något. Jag skulle bli jättetacksam för tips!
Ps. Jag hoppas inte att ni blir besvikna för aprilskämtet! Ds.
Min framtid (aprilskämt)
DETTA ÄR ETT APRILSKÄMT OCH ÄR DÄRMED INTE SANT!
Inför påsken
Cecilia
Påsklov äger! =)
Det känns fortfarande bra att vara hemma. Det är mysigt att umgås med familjen, och till påsk kommer morfar! Tänk att få njuta av extra svensk mat under en hel heeelg, mm!
News from SWEDEN
Hej alla!
Idag blir det inte ett sådant långt och mysigt inlägg som jag har publicerat de senaste dagarna. Man kan inte vara bäst varje dag! ;)
Jag har inte gjort så mycket än. Idag var jag på stan för att leta efter A3- papper (som jag inte hittade). När jag hade betalat det jag köpt på Gleerups sade jag glatt hejdå innan jag gick ut. Då kom jag på att det kanske man inte skulle göra. Expediten verkade lite förvånad... I Frankrike säger man tack, hejdå, och ha en bra dag innan man går ut ur affären, och det har satt sig på mig. Det känns verkligen JÄTTEKONSTIGT att inte göra det. Till och med när man går av bussen i Frankrike säger man hejdå till busschaffören. Här kan man bara gå ifrån kassan utan att säga någonting alls, konstigt...
Jag är lite besviken på vädret här. Det är kallare än vad jag är van vid. Tydligen var det 18 grader två dagar innan jag kom hit, men det märks inte... Aja, jag får se det här på ett positivt sätt; nu får jag ju uppleva att våren kommer TVÅ GÅNGER!!!!!!!
Kost, vikt och form som au pair
Under mina sju månader som fransk med citattecken har jag inte bara fått se en annan kultur, utan även genomgått ett flertal kost- och - därmed även - kroppsförändringar.
I augusti 2009 flyttade jag till byn Bailly utanför Paris. Jag var lite smalare än vanligt efter att jag av någon anledning magrrat under mina 6 veckor i Landsbro. I den familjen var de (särskilt min värdmamma) väldigt måna om att vara nyttiga, och att hålla sig smala. Men de hade inte riktigt samma syn på hälsa som vi har i Sverige... På kvällarna efter arbetet åt vi soppa. Och det hände inte bara en gång i veckan, utan snarare 4- 5 vardagar av 5. Ibland serverades sallad som åts före/ efter soppan, och de dagar det inte var soppa åt vi oftast tomatsallad, bestående av endast tomater. Jag kommer inte ihåg det, men jag tror att det var en tomat per barn, respektive en och en halv tomat per vuxen. Efter maten åt vi efterrätt. Min värdpappa åt fromage blanc (det vill säga vit ost, som var väldigt lös), min värdmamma åt yoghurt, och jag åt soyachokladpudding. Det var jag som tillagade maten, MEN det var INTE jag som bestämde vad och hur mycket jag skulle göra. Det gjorde min värdmamma. Till frukost åt jag hemlagat bröd (som jag lagade till hela familjen) med sylt (som min värmamma hade gjort), och till lunch åt jag antingen rester utan något som lagades snabbt. Jag hade inte så mycket tid till lunchen...
Så på ett ungefär såg min dagliga kost ut så här:
07:30 några skivor bröd med sylt + minst ett glas vatten.
14:30 soppa från gårdagen med en skiva bröd/ en talrik pasta eller ris med en skiva bröd + vatten att dricka och ibland efterrättt.
20:30 ibland sallad + två portioner soppa med väldigt mycket vatten + 1-2 skivor bröd + några glas vatten + 1 sojachokladpudding.
På helgen köpte jag godis. Eftersom maten var så näringsfattig och jag rasade i vikt längtade min kropp efter fett. Så fort jag var i Paris åt jag feta middagar med mycket kött i. Det var nästan som om jag skulle äta upp mig för hela veckan som varit. I slutet av min vistelse där märkte mina värdföräldrar hur smal jag hade blivit. De sade inget till mig, men jag hörde hur de viskade det till varandra. Så de sista veckorna smögs det in lite kött att äta i/ efter soppan, och jag gick upp lite i vikt.
Jag åkte inte direkt hem till Sverige efter denna vistelse, utan till London. Där åt vi en bra och balanserad kost, och startade dagen med gröt. Det kändes inte alls bra i magen att äta så pass mustig mat den ena dagen efter den andra. Men samtidigt tog kroppen emot allt fett den kunde få. Den 2:a december kom jag till Sverige. Där fortsatte jag att äta mycket eftersom min kropp desperat försökte ta igen allt den hade missat. Jag brydde mig inte om några regler om ett visst antal timmar mellan måltiderna (som jag kört med förut). Dessutom smååt jag OCH åt mycket onyttigheter som pepparkakor och julgodis. Efter 3 veckor här hade jag gått upp så mycket i vikt att jag var mer tjock än innan jag åkte till Paris... Det gick snabbt, och jag tyckte inte om vad jag såg i spegeln. Men jag tror att det är ganska vanligt när man har svält sig (i mitt fall ofrivilligt) under en tid. Jag bestämde mig för att ta tag i det, och började äta regelbundet igen. Jag fick min normala kropp på tre dagar. Så snabbt trodde jag absolut inte att det skulle gå.
Den 26:e december kom jag fram till värdfamiljen i ST- Gingolph. Jag hade precis gått ned i vikt, och var nöjd med min kropp. Men jag möttes inte av någon sund och nyttig mat. Absolut inte. Familjen åt väldigt mycket konserv- och burkmat, och grönsaker serverades inte så ofta. Ofta var maten väldigt fet, som till exempel pommes frittes ur deras fritteuse, eller färdigbiffar med mycket fett i. Till dessert åt jag soja- chokladpuddig om det fanns, och annars frukt. Jag bestämde sällan vilken mat jag skulle äta själv eftersom det ofta var någon hemma både vid lunch- och middagstid. Det fanns ofta inte något bröd, så jag fick välja mellan flingor med mycket socker i och brioche till frukost och mellanmål. Jag joggade, men gick ändå upp i vikt. När jag går upp i vikt brukar jag få en större mage. Det fick jag i december, men inte den här gången. Till min stora förvåning fick jag former. Jag fick en större rumpa och bredare höfter!
Mina nya former är lite spännande eftersom jag inte har haft sådana förut, men jag föredrar att känna mig smidig, så jag tänker gå ned i vikt. Jag skall äta nyttigt, och fortsätta att träna. Eftersom min kropp strävar efter att nå sin normala form tror jag inte att det blir så svårt, men det återstår att se.
såhär kan ens kost och kropp ändras som au pair. Jag tror inte att det är så farligt med lite svängningar, förutsatt att man försöker hålla en och samma vikt när au pair- vistelsen är slut. Kom ihåg att kroppen ofta strävar efter en speciell vikt. Det gör ju det lättare att gå ned/ upp till sin normala vikt än när man till exempel försöker gå ned tre kilon från normalvikten. Med rätt inställning är inte vikt- berg- och dalbanan så jobbig och omtumlande!
Au revoir la France!
Jag vaknade redan vid 06.00 igår. Jag har vaknat fullständigt pigg vid den tiden nästan varje dag sedan jag var i Lausanne för drygt två veckor sedan (då jag jag upp 06.15). Jag låg kvar i sängen till tjugo i åtta, då jag gjorde i ordning mig, packade ned det sista och åt min sista frukost där. E vaknade och väckte barnen. Hon hade tänkt ta hand om dem igår, men jag tog ganska snart över. Hon var så stressad, så att hon behövde lugna ned sig. Hon tyckte att jag hade väldigt många väskor, och oroade sig för hur vi alla skulle få plats i bilen. (Vilket var lite konstigt att hon hade kommit på så sent, för jag ställde väskorna i vardagsrummet redan i torsdags när jag städade, Lu kom säkert ihåg det från när jag kom, och dessutom kunde hon ha frågat mig hur många jag hade). Hon kollade på tåg från Evian till mig, men det gick inget. Om hon inte skulle klara att prega ned väskorna i baggaget på sin lilla bil skulle ju inte Su och barnen följa med, vilket skulle innebära att hon laämnade mig, respektive hämtade den nya au pairen själv. Su kunde inte köra eftersom hon hade jobbat natt. Om Lu hade kört hade vi kunnat ta jeep:en med sju platser, men han skulle jobba på eftermiddagen. E hittade ett direkttåg från Génève centalstation till flygplatsen, som verkade göra henne lite lugnare. Hon och Lu bar ned väskorna för trapporna i trapphuset och lastade in dem i bilen. Dem fick plats där bak. E såg inte så mycket när hon tittade bakåt eftersom den väskan som låg överst täckte sikten, men det verkade gå ändå. E hade tidigare sagt att vi skulle åka hemifrån 11:00, men hann ändras till 10:30, 11:00 igen, 11:30, och 11:45 innan vi åkte iväg före tolv. Då hade jag badat barnen, lekt med dem, och gett dem lunch. Bilen är väldigt liten, och pressades in mellan de två slags bilbarnsstolarna i baksätet. Rumpan fick precis plats, men jag fick sitta lite framåtböjd på grund av R:s bilbältesstol. Resan gick bra, och efter drygt en timma kom vi fram till Génève C. Vi gick ut till perongen, varpå jag bestääde mig för att ta metron istället för expresståget eftersom vi hittade det först. Jag och E samlade ihop mynt, så att vi kunde betala biljetten, och sedan kom metron. Jag tog snabbt farväl medan E lastade in mina väskor i vagnen. Kanske för snabbt. Jag hann inte ens krama E.
30 minuter senare var jag på flygplatsen, och då var det mer än fyra timmar kvar tills incheckningen. Jag åt lunch, varefter jag gick runt, respektive satt, och väntade. 45 minuter innan incheckningen skulle öppna såg jag en affär på andra sidan om en glasdörr. Jag gick dit, och upptäckte snart att jag befann mig på den franska delen av flygplatsen. När jag skúlle vända såg jag en stor röd skylt; "no exit". Jaha? Jag gick in i butiken och frågade hur jag skulle komma tillbaka till den schweiziska delen av flygplatsen. Expediten svarade att jag var tvungen att gå längre in på den franska sidan, för att sedan gå tillbaka en annan väg. Suck! Jag såg skyltarna till Schweiz, men det var uppsatt en pelare mitt igången, så jag kom inte förbi med vagnen. Jag gick tillbaka till den stora salen på den franska sidan, och kom fram till samma plats med pelaren efter att jag hade följt skyltarna till Schweiz igen. Till slut frågade jag en som jobbade där, och han sade att jag skulle ta den vägen, som jag hade försökt ta, utan vagn... Så då fick jag lasta ur min packning bestående av två stora väskor och en tung påse med en full ryggsäck+ en dator i. Dessutom svettades jag i en tjock jacka med mössa och halsduk (jag hade ju ingen vagn att lägga de i). Det gjorde ont i lederna att bära på allt och jag stannade var tredje meter, då jag även passade på att släppa förbi folk... Tiden gick, och jag gick i gångarna. När jag väl kom fram efter en rulltrappa där jag nästan ramlade med all packning, hittade jag en ny vagn. Men jag hade hamnat vid rullbanden, där väskorna kommer. Inte visste jag att man kan komma dit utan att komma från en flight... Jag hittade ut till ankomsthallen, som jag kände igen sedan i december när jag anlände, och fick sedan yra runt tills jag hittade incheckningen en våning upp. Så man kan ju säga att jag har fått se en stor del av flygplatsen... Den här rundan tog när en halvtimme. De var snälla när jag checkade in, och erbjöd mig att lasta över saker till handbaggaget för att slippa betala övervikt. Tyvärr hade jag ingen plats, men jag hade ju förstått innan att mina väskor skulle väga mer än 20 kg... Killen vid säkerhetskontrollen flörtade med mig, och jag hann med en middag innan jag steg på planet strax innan klockan åtta.
Jag klarade mig igenom flygningen helskinad, bortsett från att det gjorde mer ont i öronen än vanligt (och det brukar göra jätteont). När planet lyfte gjorde det bara ondare och ondare tills det kändes som om trumhinnan sprack. Då började jag gråta. Vid landningen satt jag och kved med tårar i ögonen, så jag var vääldigt glad när vi landade. En man frågade hur jag mådde när vi landade, varefter jag nickade och försökte le. Vi var försenade, och när jag möttes av mamma och Sofia i vänthallen var klockan över elva på kvällen. Bilresan var trevlig, och när vi nådde Sverige tjugo i tolv uppmärksammade jag att jag hade varit i fyra länder på en dag. Frankrike, Schweiz, Danmark och Sverige. Det är lite ironiskt när jag skall flyga hem från mina au pair- vistelser i Frankrike, för flygen har varken avgått från Frankrike, eller landat i Sverige. Den 2:a december 2009 åkte jag från London till Köpenhamn, och igår, den 27:e mars 2010, åkte jag från Génève till Köpenhamn. Båda gångerna skulle jag till Sverige efter att ha varit i Frankrike...
Nu har jag varit hemma i över tolv timmar, och det känns faktiskt bra. På planet satt jag och oroade mig för hur det skulle bl och kännas. Särskilt eftersom jag inte såg fram emot det till 100%. Men än så länge sitter en glad Cecilia i soffan! Vi hörs imorgon!
Sista dagen!
Idag har jag stadat, stadat annu mera, och tagit hand om barnen. Jag trodde att jag skulle slippa mer stadning idag nar mitt rum blankte klockan tre, men Su var pa stadhumor. Vi har sprungit runt och stadat hela eftemiddagen, sa det ar valdigt rent har! Sedan gick hon och lade sig, och jag tog hand om barnen. R uppforde sig daligt, men jag fick anda henne att lagga sig i tid. Lite stress har det ocksa blivit, sarkilt eftersom Su inte har skrivit klart referensen om mig an (som jag skall ha imorgon).
Stressen beror nog pa att ag inte har forstatt det har an ocksa. Da blir det ju inga riktiga hejda!
