Det sista inlägget
Detta sista inlägg är tillägnat mina läsare. Mina läsare som fanns där när jag skrev, och som väntade tålmodigt när jag inte hade tid att skriva eller skrev något som inte var läsbart. Ibland beundrar jag er. Ni ger inga komplimanger och ingen kritik, utan ni nöjer er. Ni låter det som skall komma komma, och litar på mig, och att jag gör mitt jobb. Aldrig har jag fått ett inlägg, där det står att bloggen blivit sämre, eller att ni inte är nöjda om vad som skrivs. Utan ni loggar in, ser vad det finns, och återkommer snart igen. TACK! Tack för att ni ställer så låga krav på mig, och låta mig vara mig själv, tack!
Ett av målen med bloggen var att locka andra personer till att bli au pairer. Jag har verkligen försökt det, trots att det ibland blir väldigt glest mellan varje inlägg med detta syfte. Jag hoppas att åtminstone någon har blivit en liten liten gnutta mer positiv till au pair- livet efter att ha läst någonting i denna blogga. Och att ni har förstått mer om det, och blivit mer kunnigare för var det är för något. Om minst en person sitter med sin dator nu, läser detta, och nickar, om minst en person gör det, då har jag nått mitt mål. Och då blir jag glad!
Det är inte när vi läser 300 böcker vi blir visare, det är när vi besöker 300 länder vi blir det!
Au pair- sammanfattning
Det blev inte bra i min första värdfamilj. Jag arbetade mycket, och behandlades inte med respekt. Det tog 6 veckor tills jag berättade för mina värdföräldrar att jag inte tänkte vara kvar till slutet av juli, och därefter 7 veckor tills den nya au pairen kom. Så jag var där i 13 veckor. Ibland kan jag känna att jag saknar Paris eller barnen, men inte föräldrarna. Och jag är, som tur är, fortfarande glad över mitt beslut.
Jag var fullt besluten över att jag skulle hitta en ny familj. Jag ignorerade att det fanns de som sade till mig att jag inte skulle göra det, och fortsatte leta. Dessa människor gjorde mig mer envis, och i slutet av november tackade jag ju till en familj i ST Gingolph. Föräldrarna var snälla mot mig där, men jag fick arebeta mycket mer än vad vi kommit överens om. I början kändes det lite drygt, men jag bestämde mig för att ta mig igenom det, och fortsätta. I slutet av februari kände jag att jag hade fått ut det jag kunde få ut av familjen, och sade upp mig, med USA i tankarna...
Nu är jag hemma, stolt över allt jag varit med om, och älskar min blogg. Jag har förändrats och utvecklats (positivt) som person och jag ångrar ingenting. Ibland var det skitsvårt att vara au pair, och det var det som gjorde mig så stark.
Det sista bloggsnacket på bloggen
Idag är det den sista dagen jag skriver i bloggen. Efter 8 månader och 15 dagar är det slut. Över. Efter snart 335 inlägg kommer min tid som bloggerskan bakom aupairis.blogg.se vara över. Som stolt bloggerska.
Jag skrev mitt första inlägg i denna blogg (som för övrigt inte är första blogg, utan min första seriösa blogg) den 5 augusti 2009. Sedan dess har jag varit med om oerhört mycket saker. Jag har utvecklats, förändrats och växt som person. Jag har blivit en annan människa, även om jag någonstans är den samma. Som en bättre och klokare version av mitt gamla jag. Men det är inte bara jag som har förändrats, och utvecklats. Bloggen också. I början var jag ovan, och visste inte vad jag skulle skriva. Jag skrev långsamt så att allting skulle bli rätt, och läste alltid igenom inläggen minst en gång för att skriva så snyggt som möjligt. Sedan fick jag tidsbrist... Jag skrev inläggen det snabbaste jag kunde, och det hände i princip ALDRIG att jag läste igenom mina inlägg. Och så gör jag idag. Även om jag har god tid på mig skriver jag snabbt, för det har blivit en vana. Och jag har blivit bloggvan. Jag skriver nu något slappare än i början, men jag har hittat en bra nivå, där jag inte skriver för slappt eller för fint. Jag skriver också om andra saker nu... Det är svårt att förklare min före detta skrivstil, men jag skrev... informativit på ett annat sätt. Det blev lite mer tillgjort.
Det är inte bara sättet att skriva på som har utvecklats. Utan även min koll på bloggvärlden. När jag började blogga, och läste om bloggare som läst ett dussintal bloggar per dag, och fick nya kontakter av det, tänkte jag att jag aldrig skulle bli en sådan som läser andras bloggar. Utan en sådan som bara skriver. Men det hör liksom till. Jag vet inte om vissa läser andras bloggar samtidigt för att man "skall" det, men i mitt fall kom det av sig själv. Det började med att jag läste två bloggar om dagen. Sedan läste jag tre. Sedan hittade jag blogg efter blogg, och en dag när jag räknade ut dem var de ca. 18 stycken. Då insåg jag att jag hade kommit in i bloggvärden på ett annat sätt än vad jag hade tänkt mig. Jag skriver inte bara och ger, utan även läser och tar emot.
Sedan någon månad tillbaka känner jag vilken koll jag har fått på au pair- bloggarna. Om någon skulle nämna en av de största au pair- bloggarna skulle jag veta precis vad de pratade om. Det hade jag absolut inte innan jag åkte. Men nu har jag koll. Jag vet på ett ungefär vem som befinner sig var, och lite granna om personens blogg.
Jag vet inte om ni som inte har bloggar har förstått vad den här bloggen verkligen betyder för mig. Det är klart att jag förstår att vissa läsare tycker om den, och kanske kommer sakna dem. Men jag tror ändå att den betyder alldra mest för mig. Den handlar ju om mitt liv. Jag kommer sakna den, och det kommer vara svårt att "gå vidare", och lämna bloggen bakom mig. Men det är något jag måste göra. Allting har ett slut, och det är dags att förstå att min tid som au pair i Frankrike är över. Det här låter säkert barnsligt och oerhört patetiskt, men det jag kommer sakna mest av au pair- livet är nog bloggen. Min älskade blogg! Bloggen där jag kunde skriva av mig när jag behövde det, och där jag kunde dela mina upplevelser med andra. I början var det en liten blogg med ett fint namn, nu är det något dyrbart som tillhör mig. Fast att det är en blogg. Det kan man knappt ens kalla för sak. Men ändå! Jag har delat så mycket med den... Jag skall binda en bok med den som minne, men jag skall inte skriva mer. Det skall jag inte. För jag måste gå vidare. Till nästa fas i livet.
Jag tror faktiskt att alla som varit här inne på min blogg har förstått det, men jag tycker att det är kul att blogga. Även om jag klagar på för få kommentarer, och berättar hur mycket jag anstränger mig för eran skull så är det jätteroligt. Jag märker skillnaden när jag läser andras bloggar. Vilka som skriver för att de älskar de, och vilka som gör det av andra anledningar, såsom status och pengar.
Jag avslutar det 134:de och tredje sista inlägget med att skriva att jag är glad som har tagit denna resa genom bloggen med er, och att alla kommentarer har hjälpt mig att angagera mig och tänka ut bra saker att skriva om... Tack!
Steg 6
AU PAIR- STEGEN
När du vet vilken familj du skall åka till och bestämt avresedatumet är det i princip bara packningen kvar. Jag tänker bara ta det här kort eftersom jag vet att det lätt går att hitta information om detta på internet (framför allt andra bloggar...). Det felet de flesta au pairer gör är att de packar lite för mycket. Vissa kläder som skickas med kommer bara användas en enda gång. När man packar ned kläder bör man fundera på vilka kläder man tror att man kommer använda.
Då jag hade med mig för mycket till Paris försökte jag dra ned på packningen drastiskt när jag skulle till ST- Gingolph. Och jag tog ändå med mig för mycket dit!
När det kommer till saker bör man ta med sig lite hygienartiklar (så att man klarar de första dagarna där, om inte annat - det går ju att köpa), underhållning i form av böcker, datorer, etc, smycken, gärna foton att sätta upp på rummet, och eventuellt presenter.
Att man inte bör ta med sig så mycket beror på att det är få au pairer som inte shoppar under sin vistelse (,då tänker jag i synnerhet på de som är au pairer i USA), och det kan bli riktigt dyrt att skicka hem kläder och betala övervikt på flyget. Så om det går är det bäst oom man har plats över på ditresan!
Glöm inte att kolla upp hur mycket packning man får ha med sig med det/de aktuella bolaget/bolagen innan du åker!
Steg 5
AU PAIR- STEGEN
När du vet var du skall söka efter din kommande värdfamilj kommer du få olika familjer som förslag. Vad som är viktigt för dig är såklart inviduellt, men det finns lite att tänka på. Fundera på hur du vill ha det, hur mycket du vill jobba, vilket arbetsschema som passar dig bäst, vilka hushållssysslor du kan tänka dig att göra, och hur många barn du helst vill ta hand om. Att du passar bra ihop med familjen är superviktigt, så se till så att ni har någonting gemensamt, och så att personkemin stämmer! Var inte rädd för att fråga mycket, och försök att få reda på så mycket som möjligt innan du väljer familjen så att du grundar ditt beslut på rätt saker.
Steg 4
När du väl bestämt dig för om du vill åka privat eller inte är det dags att välja hemsida eller organisation.
Privat- Om du vill åka privat kan du hitta din värfamilj genom annonser i dagstidningen, arbetsförmedlingens platsbank, genom bekanta eller hemsidor på nätet. De två första alternativen är särskilt efttektiva när man letar efter en familj som är svensk eller pratar svenska, men annars kan man välja det som man tycker verkar bäst. Tänk bara på att kontrollera allt, och att vara försiktig. Familjerna har INTE granskas och de kan vara precis hur som helst! Kontaktet är därmed väldigt viktigt, och bör skrivas så fort som möjligt. Tänk på att allt viktigt skall stå med, som till exempel fickpeng, arbetstider, regler, förmåner och arbetsvilkor i allmänhet.
Organisation- Detta förslag passar de som har mycket erfarenhet, referenser och körkort (, då det sistnämnda ofta är ett krav). Undersök vad de olika organisationerna erbjuder, jämför dem, räkna ut kostnadsskillnaderna och hör dig för vad andra au pairer tyckte att åka med dem. En organisation säger inte själv om de är respektlösa, eller inte ställer upp för sina au pairer. Det är lätt att känna sig trygg när man åker med en organisation, men kom ihåg att alla organisationer inte är bra!!
Klädsel som au pair
Fråga:
Har funderat lite på det där med regler. Det är ju väldigt olika vilka regler som sätts upp. Men:
-Har du alltid fått ha på dig det du vill som au pair-flicka?
Att inte ha för urringat, kort-kort och utmanande kläder är nog de flesta med på (skulle jag absolut aldrig acceptera, då hon faktiskt bor och jobbar i en familj). Men det är inte riktigt det jag menar.
Du verkar förstås oftast ha fått ha vilka kläder du ville, så långt är jag med. Det jag menar är till exempel att om värdfamiljen haft någon födelsedagsfest, jul, främmat eller liknande hemma, har du då typ blivit tillsagd att ha på dig till exempel blus och kjol eller skjorta och "finare" byxor bara för att de viljat att du är "snyggt klädd"?
Jag undrade främst för att en person jag känner (hon är 18) är på väg att bli au pair-flicka i ett år. Hon hatar finkläder. Men man vet aldrig i vilken värdfamilj hon hamnar (de behöver inte vara dåliga för det).
Även om hon nu kan stå ut ibland har jag sagt åt henne att försöka ta reda på sådana saker först (som vilka eventuella krav som kan komma att ställas på klädsel, uppförande och utseende), för värdfamiljerna är så olika och när hon väl är där kan hon inte sitta på sitt rum och "tjura". Skall tipsa henne om din blogg nästa gång jag träffar henne.
Hon har sagt att hon kan stå ut och acceptera att sätta på sig en blus och en kjol eller skjorta och finbyxor ibland, som om de har någon fest eller så hemma i värdfamiljen och de säger åt henne, även om det är väldigt jobbigt, obekvämt och stelt, och sedan ta av sig dem direkt (jag tycker faktiskt inte själv det är för mycket att begära av au pair-flickan några gånger ibland).
Svar:
För det första ursäktar jag att det tog så lång tid att svara! Jag glömde tyvärr bort kommentaren.
Det är ett intressant ämne, men som du skriver tror jag att det har väldigt mycket med familjen att göra. I min första värdfamilj i Paris sade de aldrig någonting om hur jag klädde mig, och vad jag hade på mig. I och för sig hamnade jag inte i en situation där det behövdes heller. När värdföräldrarna hade vänner på besök klädde de knappt upp sig, och barnen hade pyjamas på sig eftersom de ofta gick och lade sig precis efter att gästerna kommit. Jag skippade i alla fall den pösigaste myströjan och såg till att mitt hår spg bra ut eftersom jag inte ville att de skulle gå hem och tänka "Vad var det för au pair, som såg så ofräsch ut?". Och jag gör likadant när mamma bjuder hem vänner, så det känns naturligt. OM jag hade sett nedgången ut tror jag inte att de hade sagt något heller, såvida jag inte varit klädd på ett helt oresponsabelt sätt. Jag var varken där under jul eller någon annan högtid.
I den andra värdfamiljen var de väldigt ytliga, och måna om att se bra ut. De hade aldrig gäster som inte sov över, så jag ansträngde mig inte mer än vanligt när någon annan var där. Man kan ju inte vara finklädd i flera dygn, och dessutom såg jag gästerna i sport- och skidkläder eftersom de hittade på olika aktiviteter. De var tydliga med att det var viktigt att deras barn skulle vara snyggt klädda, och de fick abslout inte lämna huset utan att ha matchande, hela och rena kläder. Mig sade de ingenting till när jag var ute med barnen eller gick till och från skolan på grund av barnen. När vi åkte ut tillsammans kände jag dock att de förväntade sig att jag skulle vara fint klädd. De sade det inte rätt ut, utan mer "gå och gör i ordning dig nu, så att vi inte kommer iväg för sent", och jag fick då vinken att kläderna inte var okej att gå ut i... De ville att kläderna skulle vara snygga, och att man såg fräsch ut. Helst hade de nog velat att jag sminkat mig (vilket jag gör ytterst sällan), men jag tror att de förstod att de var tvugna att respektera att jag inte ville bära smink. För att väga upp satte jag på mig halsband, och de nöjde sig med det. Jag accepterade att jag fick göra mig extra fin eftersom de är en ytlig familj, och tycker att det är väldigt viktigt att alltid se bra ut när man går ut. Au pairen är ju som en förebild för barnen, och om man inte gör det kan det hända att barnen inte vill klä upp sig för att inte au pairen gör det.
Finare byxor har jag aldrig blivit tillsagd att ha, och det var inte heller någonting som jag hade med mig. Jag håller med dig om att det är okej att familjen säger så också. Det skall ju vara som en andra familj, och visst finns de tillfällen, då man måste klä upp sig hemma? Man vill ju inte att familjen skall skämmas över ens oglamorösa klädsel på högtider heller, så man får anpassa sig lite till deras vanor, och klä upp sig om de gör det.
Det är nog svårt att få en klar bild av familjen innan man åker, men man kan kanske få en uppfattning utifrån bilder, och kanske fråga försiktigt hur deras syn på klädsel och dylikt är. Om man vill få det lite mer naturligt kan man ju jämföra med Sverige, och fråga om det är likadant där som här. Man kanske kan fråga hur ofta de har folk på besök, och hur ofta det blir fest också. För det kan ju bli jobbigt om man måste klä upp sig varje fredagkväll... I min senaste värdfamilj fick jag inte reda på att de var så ytliga och utseendefixerade som de faktiskt var förrän jag kom dit, så det är svårt att få en uppfattning om sådant innan.
Jag hoppas att du tycker att du fått ett bra svar på din fråga!
Bloggstatistik
Jag tänkte att ni skulle vara intresserade av bloggstatistik, så här kommer en del!
Så här aktiv har JAG varit (det vill säga antal publicerade inlägg var månad):
aug 11
sep 56
okt 38
nov 35
dec 41
jan 33
feb 54
mars 48
april* 16
med (hittills) totalt: 329 inlagg
Och så här aktiva har NI varit (antal unika besökarer, alltså antal datorer, var vecka) under de senaste veckorna:
v. 6 29
v. 7 44
V. 8 43 (men det var inte manga besok)
v. 9 34
v. 10 32
v. 11 30
v. 12 30
v. 13 32
v. 14 24
v. 15 28
Veckorna räknas från måndag ca. 10:00- nästkommande måndag ca. 10:00.
Om någon undrar så är jag nöjd med antalet unika besökare på bloggen. I början ville jag ha en stor blogg med många besökare, men det har kommit att kännas bra som det är. De första veckorna berättade jag inte för någon att jag hade en blogg eftersom jag ville komma igång först, och då hade jag 0 besökare per dag!!! Sedan berättade jag om bloggen för nära vänner och jag fick 5 besökare per dag. Sedan ville mamma ha bloggen, och jag lade även upp en länk till den på facebook. Efter det har jag blivit medlem på några bloggsidor, och fått en länk på www.aupairguiden.se till min blogg (, vilket jag är jätte tacksam över!). Jag vet inte riktigt vad alla läsare kommer ifrån, men när ni var som flest var det 44 unika läsare i veckan. Blondinbella har 235- 252 tusen unika besökare per vecka för att jämföra, men jag har kommit på att antalet läsare inte är allt. Mitt mål var att ha läsare som jag inte kände utöver de andra som jag känner, så att jag kunde tipsa om och beskriva au pair- livet för dem, och vara någon form av guide. Och det har jag fått. Visst kan det vara kul att ha 230 000 unika besökare i veckan, men det är liksom en svåruppnådd dröm. Jag har skrivit aktivt på en mysig blogg med roliga läsare, och slipper det stora ansvar, och alla elaka kommentarer, som en stor blogg automatiskt för med sig! Hurra till mig!
Jag tillägger att jag aldrig har sett blondinbella som någon idol, eller ens föreställt mig att min blogg skulle bli SÅ stor, utan mer jämförde mig med henne för att ni skulle förstå hur stor skillnaden mellan våra bloggar och dess besökare är!
* Detta kommer ändras eftersom månaden inte är slut än och jag kommer blogga mer!
Källa: http://www.bloggtoppen.se/
Ps. Min blogg finns länkad på http://www.aupairguiden.se/sidor/aupairbloggar tillsammans med en massor av andra bloggar. Nu när min blogg kommer ta slut kanske ni kan hitta någon annan blogg att läsa där! Ds.
Lugnt, för lite oljevätska och brainstorming!
Nu är veckan nästan slut, och det har blivit lite lugnare. Nästa vecka skall jag inte göra mer än att göra ärenden, blogga det sista (snyft!) och planera min framtid. Jag skall påminna Su om att jag vill ha referens också. Man får vara på henne om det, för annars kommer det inte bli gjort. Men jag vet att hon kommer vara upptagen de första dagarna på veckan, så jag kommer vänta lite.
Idag hade jag och mamma säkerhetskontroll på bilen. Det gick okej... Haha. Mamma är inte den typiska meckaren precis ;) Men jag tror att allting blev rätt i alla fall. Vi upptäckte att oljan var för låg under kontrollen, och eftersom någon (verkstaden enligt mamma) hade skruvat på lockat så hårt att den var svår att få upp åkte vi till verkstaden för att få hjälp.
Jag skall brainstorma fram vad som skall skrivas de sista dagarna på bloggen ikväll, så glöm inte att logga in imorgon! Ha det bra!
Sport, sport och sport!
Ser ni höjdhoppsribban vid ingången? Här är allt genomtänkt vet ni!
Fint läge för en park!
Självklart var OS- ringarna med i parken!
Det var mycket fokus på Vancouver i och med att OS precis har genomförts där.
Nedan visas bilder på olika statyer! Eftersom det faktiskt är en olympisk park har de satt dit statyer som har med OS att göra. Så kul!
Konstig, men rolig ställning. Ser dock ganska tungt út att stå på ett ben?
OS- ringarna med tillhörande skylt.
Texten till höger är ristad på statyn till vänster. Det föreställer en OS- sportare...
Tänk att sitta i den här parken på sommaren!
"Fotbollsväggen" eller vad jag skall kalla den var kul!
Min personliga favorit! Den skulle jag helst vilja ta hem och sätta i min trädgård...
.
Ingången!
Den enda bilden inomhus! Till höger finns receptionen, till vänster om trappan gadroben, och direkt till vänster den svindyra shoppen! Utställningarna finns på 4 ställen som man kunde gå till, + källaren som var stängd. På den översta våningen finns en restaurang med takterass.
På museet fanns det en utställning, där det visades en film om OS, flammorna från de olika åren, bilder och beskrivningar för hur organisationen gick till. En med gamla OS- kläder, och filmer från vissa moment i OS. En med dokument och brev som skickats och skrivits i samband med OS. Och en med beskrivningar och bilder på byggnader som användes till OS 2010, och hur de gjordes om... När man gick ut från av av utställningarna stod det "À bientôt à Vancouver!" (="Vi ses i Vancouver!"). Det var roligt, men kanske lite för sent, då jag var där EFTER OS. I trapporna hade de ställt skidor och andra sportredskap.
Museet var fantastiskt bra gjort, och jag rekommenderar verkligen det! Om ni någon gång kommer befinna er i närheten av eller i Lausanne bör ni besöka det! Det ligger öster om hamnen, och det tar ca. 10- 15 minuter qtt gå från närmaste tunnelbanestation.
Arkitektprovet
Ni har lärt er varannan dag- regeln nu! Bra jobbat! Det är bara det att jag har fått något att skriva om och därför inte följer den själv. Men det lär ni märka i morgon :)
Idag är den stora dagen, dagen som börjar med ett stort D. Arkitektprov- inlämning och ansökning till utbilningar! (Och dagen då man måste byta till sommardäck!) Jag gick upp vid tidigt för att fixa till det sista på en av ritningarna till arkitektprovet. Klockan tio var jag helt klar med den. Då återstod det bara att sätta ihop dem på att bra sätt. Jag gjorde en skärmvägg av kartong, klippte till ritningarna så att de skulle "passa", ovh klistrade på dem. När jag hade skrivit mottot på kartongbitarna, och var klar att gå, skulle jag titta på ritningarna en sista gång. Skuggan såg konstig ut på en av dem och jag blev fundersam... Så kom jag på att jag hade satt den på fel håll! Inte bra! Jag visste att jag var tvungen att fixa det, så jag tog en kniv. Förökte ta bort ritningen från Karlssons klister, men jag förstod snart att jag bara skulle förstöra den om jag skulle fortsätta. Så jag rev upp tejpen mellan kartongbitarna, vände på kartongen i mitten, tejpade den och strök över all text för att skriva ny. Efter 20 minuter var jag äntligen redo att gå! Som tur var godkände jag samtliga ritningar på min sista kontroll (yay!), och jag kom inte alls för sent till LTH:s studiecentrum. Jag måste säga att det är praktiskt att bo så nära LTH i sådana situationer! Tänk alla dem som måste skicka sina arkitektprov för att de bor för långt bort för att åka dit och lämna dem. Som till exempel de som bor i Visby, Sälen och i Landsbro... Jag var jättenervös vid inlämningen, och det kändes konstigt att det var så enkelt. Jag har pluggat jättemycket, och det känns verkligen som om jag kommer utföra ett prov. Så när jobbet bara är att lämna fram den tänker jag "Är det här allt?".
Utbildningarna har jag läst om och sökt till idag. Väldigt impuls-aktigt, men det skall nog gå...
Jag vill tillägga att jag inte tycker att någon skall förvänta sig att jag kommer komma in och gå på arkitektprogrammet bara för att jag har gjort arkitektprovet. För det är inte alls säkert att det händer. Av alla som söker kommer vanligen knappt hälften vidare. Och inte vidare till utbildningen, utan till provdagarna. Efter provdagarna plockas de allra bästa ut, och resten får försöka igen nästa år om de inte ger upp... Och jag antar att de som söker är ganska seriösa eftersom de sitter ett antal timmar med ett prov, så det är inte jag och amatörerna som skickar in direkt... Så OM jag kommer in är det underbart, men antagligen gör jag inte det. Men det vet ingen än.
Jag har i alla fall lärt mig en sak efter allt ritande i nästan två veckors tid (nästan heltid!). Innan trodde jag att jag skulle bli ledsen och besviken om jag inte kom vidare. Att allt skulle verka hopplöst, och att jag hade ritat i onödan. MEN det kommer inte vara så nu. Det är klart att jag inte blir glad, men jag blir inte heller helt förkrossad. Varför? För jag har kämpat, jag har lagt ned en massa (dyrbar) tid, jag har gjort mitt bästa och jag kan inte göra mer. För att jag tog det som en chansning när jag började rita, och hoppades på att det skulle bli någorlunda bra, varefter det blev skitbra. Så jag har lärt mig något om mig själv. Att jag kan rita, att jag även är duktig på det här... Om jag kommer vidare kommer det jubla inombords, och jag kommer le mitt största leende. Men om jag inte gör det skall jag gå till LTH:s studiecentrum för att hämta ut mina ritningen. Jag kommer le för att jag överraskade mig själv, och för att jag är stolt över mina verk. För jag är duktig!
Efter inlägget om röklukten!
Efter att ha skrivit gårdagens inlägg om röklukt gick jag ut, och satte mig inom synhåll till huset. Jag lät ytterdörren vara öppen. När mamma kom hade - tack och lov - lukten blivit lite svagare, och mamma var inte alls orolig. Vi åkte till affären för att handla, och hoppades att allt skulle gå bra. En timma senare ringde Axel och sade att lukten var kvar. Det var inte så farligt längre när vi kom hem, så vi brydde oss inte så mycket om det. Men när jag öppnade mikrovågsugnen hittade jag orsaken till problemet... en bränd semla! Det visade sig att Axel tydligen hade satt in den i mikrovågsugnen för att varma den, och att han glömt att ta ut den när den var klar. En bit av den var kolsvart... Det var lite irreterande, eftersom jag faktiskt hade frågat honom om han hade lagat någonting och han sade nej. Det var i alla skönt att det löstes!
Jag måste bara skriva att det är ganska komiskt att jag tänker "Åh, en sak händer! Äntligen kan jag skriva på bloggen!" i en sådan situation istället för "Jag måste ut härifrån, det kan vara farligt.". Jag menar, hur bloggberoende är inte jag??
Röklukt!
En bra au pair?
Jag tror att det är väldigt, väldigt många som frågar sig själv och andra ovanstående fråga. De vill gärna åka och utforska ett annat land, men är osäkra på om de verkligen kommer vara bra au pairer.
Så, vad är en bra au pair? Det beror naturligtvis på vem man frågar. Men jag tror inte att det är någonting som antingen finns eller inte finns hos personen, utan snarare något som utvecklas fram.
Alla tycker ju olika, men jag tycker inte att man måste veta allt om barn, deras beteende och utveckling innan man åker, och inte heller exakt vad man skulle göra i olika situationer... Det är inget som behövs. I vissa fall tror jag snarare att det blir svårare att vara au pair om det finns för mycket. Man skall ändå komma till familjen, använda DERAS regler och lära känna DERAS barn. Barn är individer, och man kan inte läsa sig till hur ett barn är. Däremot är det positivt att ha erfarenhet av barn. Inte så mycket för att man skall lära sig att "uppfostra och hantera" barn, utan mer för att man skall veta vad man ger sig in på. Det låter säkert hemskt, men ibland kan det vara jobbigt att ta hand om ett barn. Det är därför bra om man har varit med om det innan och tänker "det är okej om/när sådant händer när jag är au pair, för det kommer finnas så många positiva saker som väger upp" eller dylikt. Om man inte tänker så, utan aldrig aldrig aldrig vill vara med om det igen, ja, då är man inte redo att bli au pair. Jag var ganska oerfaren när jag kom till Bailly i augusti, och det gick jättebra (med barnen) i alla fall. MEN om jag måste säga egenskaper som det är bra om en au pair är så är det INTRESSERAD, RESPEKTFULL, FLEXIBEL, och gärna barnasinnet kvar så att man kan leka, haha. Intresserad för att ingen vill ha någon som tar hand om en som inte bryr sig om en. Man vill ha frågor om hur det var i skolan, och om något varit jobbigt. Annars tror inte barnet att au pairen tycker om det. Respektfull eftersom man måste respektera barnet, och se det för vad det är, och att det är viktigt att respektera samtliga familjemedlemmar. De kommer antagligen inte vara som familjen hemma, och det är bara att acceptera och respektera det! Flexibel för att man kommer leva i ett nytt hus med nya personer, ett nytt språk, nya regler och nya förutsättningar. Sättet att torka bordet på som din mamma lärt dig kanske värdfamiljen tycker är ohygieniskt, och då gäller det att kunna ändra sina vanor och rutiner.
Att inte ha så mycket erfarenhet av barn tycker jag inte gör så mycket, bara man känner sig tillräckligt säker för att visa att man är ledaren, och att barnen INTE får göra som de vill. Ni kan ju tänka er vad som händer om en framåtböjd rädd tjej som pratar tyst med en osäkerhet i rösten kommer dit...
Det viktigaste är utveckling. Utveckling, utveckling, utveckling... Du kommer dit, kan kanske inte så mycket, men är ändå trevlig, varm, intresserad och behandlar alla med respekt. En av föräldrarna förklarar huvudreglerna, och vad du skall göra om det inte följs. De berättar vad barnen förväntas göra själva, och vad du måste hjälpa dem med. De kan i princip inte ta upp alla reglerna, utan vissa småregler kommer efter hand. Sedan gör du helt enkelt ditt bästa. De flesta familjer har ett litet möte efter någon vecka (givetvis utan barnen), då de säger vad de är nöjda med, och vad du bör jobba lite på. Du jobbar på det, och en dag kanske de kommer fram till dig och säger att de är jättenöjda! Du växar 5-6 meter (haha) och är glad resten av dagen. Du lyckades! NU vet du att du är en bra au pair. Du behöver absolut inte komma dit fullärd, utan de lyssnar, och utvecklas under tiden!
Så alla kanske inte ÄR en bra au pair, men i ett stort sett alla kan utvecklas till att bli det!
OM du inte stör dig på barn, och verkligen vill åka dit så är det något du också kan! Lycka till!
Fullt upp HELA veckan!
Jag har fortfarande mycket att göra, och det kommer inte bli lugnt förräns TIDIGAST om en vecka! Men sedan skall jag slappa, haha. Om jag nu klarar av det. Jag har haft extremt mycket energi den senaste tiden. Efter högskoleprovet var jag till exempel jättepigg. Jag ritade OCH körde en lång bilrunda (dock inte samtidigt), och skulle ha kunnat fortsätta att arbeta om det funnits tid. Nu har jag varit hemma i två veckor och det känns som om jag har varit här mycket mycket längre. Inte alls 14 dagar, utan snarare... 3 månader kanske. Jag vet inte varför det känns så, men nu är jag svensk igen.. Det är lustigt vad känslorna ändras hela tiden.
Jag kommer försöka skriva varannan dag (och ibland mer) den kommande veckan, så glöm inte att kolla min blogg! ;)
Jo, jag tänkte att ni skulle få önska vad jag skall skriva i de kommande inläggen. Jag har lite av idétorka, och det här blir ju er sista chans att påverka på bloggen! Vad är ni intresserade av att läsa??
