Au pair i Paris/alperna

Igår lämnade jag Frankrike. Och tidiiigt imorse kom jag hem till mitt hus. Precis som när jag kom hit den 2:a december så ser allting ut som vanligt. De enda skillnaderna är att soffan har flyttats knappt en halvmeter närmare TV.n i vardagsrummet, dörren till badrummet på övervåningen har ett nytt handtag, och i badrummet på undervåningen finns det en ny krok. Och datorn har börjat göra ljud eftersom det är smuts i fläkten. Personerna här är som vanligt.

Jag vaknade redan vid 06.00 igår. Jag har vaknat fullständigt pigg vid den tiden nästan varje dag sedan jag var i Lausanne för drygt två veckor sedan (då jag jag upp 06.15). Jag låg kvar i sängen till tjugo i åtta, då jag gjorde i ordning mig, packade ned det sista och åt min sista frukost där. E vaknade och väckte barnen. Hon hade tänkt ta hand om dem igår, men jag tog ganska snart över. Hon var så stressad, så att hon behövde lugna ned sig. Hon tyckte att jag hade väldigt många väskor, och oroade sig för hur vi alla skulle få plats i bilen. (Vilket var lite konstigt att hon hade kommit på så sent, för jag ställde väskorna i vardagsrummet redan i torsdags när jag städade, Lu kom säkert ihåg det från när jag kom, och dessutom kunde hon ha frågat mig hur många jag hade). Hon kollade på tåg från Evian till mig, men det gick inget. Om hon inte skulle klara att prega ned väskorna i baggaget på sin lilla bil skulle ju inte Su och barnen följa med, vilket skulle innebära att hon laämnade mig, respektive hämtade den nya au pairen själv. Su kunde inte köra eftersom hon hade jobbat natt. Om Lu hade kört hade vi kunnat ta jeep:en med sju platser, men han skulle jobba på eftermiddagen. E hittade ett direkttåg från Génève centalstation till flygplatsen, som verkade göra henne lite lugnare. Hon och Lu bar ned väskorna för trapporna i trapphuset och lastade in dem i bilen. Dem fick plats där bak. E såg inte så mycket när hon tittade bakåt eftersom den väskan som låg överst täckte sikten, men det verkade gå ändå. E hade tidigare sagt att vi skulle åka hemifrån 11:00, men hann ändras till 10:30, 11:00 igen, 11:30, och 11:45 innan vi åkte iväg före tolv. Då hade jag badat barnen, lekt med dem, och gett dem lunch. Bilen är väldigt liten, och pressades in mellan de två slags bilbarnsstolarna i baksätet. Rumpan fick precis plats, men jag fick sitta lite framåtböjd på grund av R:s bilbältesstol. Resan gick bra, och efter drygt en timma kom vi fram till Génève C. Vi gick ut till perongen, varpå jag bestääde mig för att ta metron istället för expresståget eftersom vi hittade det först. Jag och E samlade ihop mynt, så att vi kunde betala biljetten, och sedan kom metron. Jag tog snabbt farväl medan E lastade in mina väskor i vagnen. Kanske för snabbt. Jag hann inte ens krama E.

30 minuter senare var jag på flygplatsen, och då var det mer än fyra timmar kvar tills incheckningen. Jag åt lunch, varefter jag gick runt, respektive satt, och väntade. 45 minuter innan incheckningen skulle öppna såg jag en affär på andra sidan om en glasdörr. Jag gick dit, och upptäckte snart att jag befann mig på den franska delen av flygplatsen. När jag skúlle vända såg jag en stor röd skylt; "no exit". Jaha? Jag gick in i butiken och frågade hur jag skulle komma tillbaka till den schweiziska delen av flygplatsen. Expediten svarade att jag var tvungen att gå längre in på den franska sidan, för att sedan gå tillbaka en annan väg. Suck! Jag såg skyltarna till Schweiz, men det var uppsatt en pelare mitt igången, så jag kom inte förbi med vagnen. Jag gick tillbaka till den stora salen på den franska sidan, och kom fram till samma plats med pelaren efter att jag hade följt skyltarna till Schweiz igen. Till slut frågade jag en som jobbade där, och han sade att jag skulle ta den vägen, som jag hade försökt ta, utan vagn... Så då fick jag lasta ur min packning bestående av två stora väskor och en tung påse med en full ryggsäck+ en dator i. Dessutom svettades jag i en tjock jacka med mössa och halsduk (jag hade ju ingen vagn att lägga de i). Det gjorde ont i lederna att bära på allt och jag stannade var tredje meter, då jag även passade på att släppa förbi folk... Tiden gick, och jag gick i gångarna. När jag väl kom fram efter en rulltrappa där jag nästan ramlade med all packning, hittade jag en ny vagn. Men jag hade hamnat vid rullbanden, där väskorna kommer. Inte visste jag att man kan komma dit utan att komma från en flight... Jag hittade ut till ankomsthallen, som jag kände igen sedan i december när jag anlände, och fick sedan yra runt tills jag hittade incheckningen en våning upp. Så man kan ju säga att jag har fått se en stor del av flygplatsen... Den här rundan tog när en halvtimme. De var snälla när jag checkade in, och erbjöd mig att lasta över saker till handbaggaget för att slippa betala övervikt. Tyvärr hade jag ingen plats, men jag hade ju förstått innan att mina väskor skulle väga mer än 20 kg... Killen vid säkerhetskontrollen flörtade med mig, och jag hann med en middag innan jag steg på planet strax innan klockan åtta.

Jag klarade mig igenom flygningen helskinad, bortsett från att det gjorde mer ont i öronen än vanligt (och det brukar göra jätteont). När planet lyfte gjorde det bara ondare och ondare tills det kändes som om trumhinnan sprack. Då började jag gråta. Vid landningen satt jag och kved med tårar i ögonen, så jag var vääldigt glad när vi landade. En man frågade hur jag mådde när vi landade, varefter jag nickade och försökte le. Vi var försenade, och när jag möttes av mamma och Sofia i vänthallen var klockan över elva på kvällen. Bilresan var trevlig, och när vi nådde Sverige tjugo i tolv uppmärksammade jag att jag hade varit i fyra länder på en dag. Frankrike, Schweiz, Danmark och Sverige. Det är lite ironiskt när jag skall flyga hem från mina au pair- vistelser i Frankrike, för flygen har varken avgått från Frankrike, eller landat i Sverige. Den 2:a december 2009 åkte jag från London till Köpenhamn, och igår, den 27:e mars 2010, åkte jag från Génève till Köpenhamn. Båda gångerna skulle jag till Sverige efter att ha varit i Frankrike...

Nu har jag varit hemma i över tolv timmar, och det känns faktiskt bra. På planet satt jag och oroade mig för hur det skulle bl och kännas. Särskilt eftersom jag inte såg fram emot det till 100%. Men än så länge sitter en glad Cecilia i soffan! Vi hörs imorgon!