Sverige ar inte helt gratt...
I gardagens inlagg verkade det lite som om jag inte ser fram emot nagonting nar jag kommer bo i Sverige, och det ar inte sant. Visst kanner jag mig hemma har i Frankrike, men Sverige har aven sina guldkorn...
En av saker som jag har langtat efter mest under min tid har ar den svenska maten. Inte nodvandigtvis den mat som kommer fran Sverige, utan den mat som jag vanligtvis ater i Sverige. En gang i tiden fascinerades jag over den franska maten, men det gor jag inte langre.. Jag tycker om middagens uppdelning av ratter, med gronsaker till forratt och brod som tilltugg vid sidan om ratterna. Men det ar nog allt. Jag tycker inte om att det inte finns nagot relativt nyttigt alternativ till frukost, da man bara kan valja mellan riktigt sota flingor och brioche med jattemycket socker i (som paminner om sockerkakan i Sverige). Socker till frukost ar inte riktigt min grej, men eftersom jag inte vill hoppa over frukosten, och det inte finns nagot annat, har jag inte sa mycket val. Maten vid lunch och middag ar valdigt valdigt fet. Vi hoppar over forratten titt som tatt, vilket resulterar i at vi bara ater en middag med mycket fett + desert med mycket socker + brod. Vem kanner att energin flodar efter det liksom? Just nu ar jag sa himla trott pa fet mat, och jag vill ata en massa fullkorn! Sjalvklart ser inte maten ut sa har i alla hushall i hela Frankrike. Men det ar sa har jag upplever den eftersom det ar sa i den har familjen. I min vardfamilj i Paris at vi en valdigt fett- och naringsfattig kost.
Det har ocksa varit jobbigt att ha fatt vara i fran "Desperate Housewifes". I hostas visades tva avsnitt i veckan (eftr varandra) i Frankrike, men sedan i mitten av november har det statt still. Jag har dock en del att ta igen innan jag kan folja de svenska avsnitten..
Jag avslutar inlagget med att tacka alla lasare som har skrivit kommentarer! Ibland undrar man som bloggare om statistikens utrakningar pa lasare verkligen stammer eftersom man far sa fa kommentarer. Men nar man, eller jag, blir jag jatteglad! Att logga in pa sin blogg och se att man har fatt kommentarer ar en obeskrivlig kansla! Da vet man att allt slit ar vart det... Sa tack till er som har skrivit kommentarer! Det varmer! :)
Fyra dygn kvar!
Om fyra dygn befinner jag mig pa flygplatsen i Schweiz, och vantar pa att jag skall fa checka in. Om fyra dygn kommer mina 6 manader som "boende i Frankrike" tillhora mitt forflutna. Om fyra dygn sitter jag antagligen och tanker pa hur det kommer bli att komma hem igen...
For det ar val hem jag skall till? Sverige ar landet som jag ar uppvaxt i, med samma officiella sprak som jag har som modersmal. Det maste val vara mitt hemland? Men kanns det som hemma att prata svenska istallet for franska och betala med kronor istallet for euro? Nej, det gor det inte. Att affarerna inte har lunchstangt, utan ar oppna hela dagarna? Och att inte nia folk som man inte kanner? Att bo i ett land dar man hanterar spraket nast intill fullstandigt? Och att de amerikanska serierna visas pa engelska istallet for dubbad franska? Nej, det kanns inte som hemma for mig. Men anda ar det detta land som kopplas till mitt hemland... Landet som jag om fyra och ett halvt dygn kommer bo i! Just nu ar mitt hemland Frankrike.. Det ar markligt att man bara behover bo iett land i ett halvt ar for att det skall kannas som hemma. Trots att alla hor att man inte kommer harifran sa fort man oppnar munnen, och trots att alla andra har en helt annan bakgrund an mig. Trots detta kanns Frankrike sa bekant, och sa <<hemma>>. Men ar det hemma bara for att det kanns hemma? Betyder det att jag maste stanna har hela livet bara for att jag kanner mig hemma har? Jag tror inte det. For 8 manader sedan kande jag mig hemma i Sverige, sa da borde jag kunna vanja mig vid att bo i ett annat land an Frankrike? Eller? Det kommer jag val? Jag kommer val inte kanna mig som en invandrare bara for att jag har bott i ett annat land ett tag??
Det ar aven det har som ar sa svart. Det gallar alla au pairer. Man vistas i ett nytt land som man, langsamt men sakert, vaner sig vid och som plotsligt borjar kallas "hemma". Men nar nagon fragar var man kommer ifran eller varfor man har den dilekten sa maste man ju svara Sverige... Man kanner sig som en svensk som ar mycket anpassad till det nya landet. sedan kommer man tillbaka till Sverige igen, och alla forvantar sig att man for all framtid skall kalla detta land for hemma. Men oftast finns det nagot som gor att man langtar tillbaka. Nagot som man saknar i sitt forra hem, och gor att man kanner att man sticker ut som svensk... Sa i det landet som man tillfalligt bott i var man inte en "riktig" medborgare eftersom man var svensk... Och i Sverige kanner man sig ine som en riktigt svensk for att man har paverkats i det landet som man en gang har kallat sitt hem.
Jag trivs med att bo i Frankrike. Med att vara har. Med att betala med euro, och kanna till allt. Aven om jag har en accent, som alltid har, och som alltid kommer, hatas av mig. Den har blivit en del av min identitet. Jag tycker om att anpassa mig till det franska livet medan jag berattar om Sverige. Att ata fransk mat, och gora sadant som man gor i Frankrike. Jag tycker om det. Jag kanner mig hemma har. Men anda har jag kannt att jag har fatt uppleva allt som gar att uppleva, och att jag skall hem. Till ett annat land, dar jag en gang var barn. Dar jag pratade svenska och tog mig fram pa gatorna med min cykel. Dar jag gick i en svensk skola, och tyckte att Sverige var nagot naturligt for mig.
Om fyra dygn och ett halvt kommer allt detta vara slut. Ingen kommer tycka att mitt franvarande har gjort att jag har svikit dem eller landet, och min vistelse har kommer betraktas som en resa. Av alla andra kommer jag betraktas som en hederlig svensk att vara stolt for. Men ar det verkligen sa jag kommer se mig sjalv??
29 augusti 2009- 28 mars 2010 - mitt liv som fransk.
28 mars 2010- resten - mitt liv som svensk?
Om fyra dygn tar mitt liv en stor vandning! En vandning som ar mycket storre an nar jag tog steget och flyttade hit, en vandning som ar storre an nar jag bytte familj. Jag kommer tillbaka till Sverige igen, och skall forsoka smalta in. Framfor mig vantas nagot stort!
Varfor ar jag har?
Trakigt
Forvirringar
Snart hemma!
Den sista tiden har jag kannt mig valdigt forvirrad, men jag antar att det ingar i det har au pair- paketet. Jag ar osaker pa vad jag vill, och har darfor svart att ta beslut. Antagligen ingar det nar jag vaxer som manniska, sa jag hoppas att jag ar sakrare pa det nar jag kommer hem!
Och sa undrar jag ocksa vad som har hant med alla lasare? Min statistik har stupat den har veckan, ar ni pa semester?
Funderat klart!
Jag har funderat, funderat och funderat, och har nu antligen funderat klart! Nu vet jag nar jag vill aka hem, sa det fattas bara att beratta det for Lu & Su. Jag graver mig lite for det samtalet, for jag vet att de kommer vilja att jag stannar langre. Visst ar det battre an om det skulle ha varit tvartom, men jag vill ju inte gora dem besvika! Dessutom ar jag radd att de skall forsoka overtala mig, och om de lyckas kommer jag gora nagot jag inte vill. Och missforsta mig inte, for jag gillar att vara har. Men jag kanner att jag har fatt ut det jag vill av det nu, att jag ar klar. Det kommer bli jattesorgligt att lamna den har vardfamiljen, men jag vill ga vidare. Men jag skall sta pa mig, och inte lata mig overtalas! Onska mig lycka till!
Det ar inte slut an..
Som jag skrev i foregaende inlagg ar jag just nu pa bokens andra sida. Den ar oerhort mustig, men jag raknar att ha last ut sidan tills jag kommer hem. Jag har dock insett att jag inte ar klar an - med resanet. Varfor noja sig och borja studera nar man bara har last tva fjuttiga sidor? Boken ar sjalvklart for tung och maffig for att jag - eller nagon annan - skall kunna lasa ut hela boken (aven om vissa kommer ganska nara). Men jag blir glad for varje sida jag kommer igenom, och tanker fortsatta upptacka varlden ett tag till. Tva sidor kanske racker for en del manniskor, men inte for mig. Jag kommer resa till nya platser, upptacka nya saker, och forhoppningsvis vaxa annu mer som person.
Da och nu - forandringar
"3 veckor kvar
Jag börjar i alla fall se fram emot det mer och mer nu, och igår när jag läste på en hemsida att det alltid blir konflikter mellan au pair:en och familjen, men att det gäller att lösa dem rätt, blev jag ännu mer taggad. För er som inte känner mig är jag en riktig "fighter", och älskar att uppnåa mina mål!"
Det hander inte sarskilt ofta att jag laser mina gamla inlagg, men nar det hander uppryms jag av en speciell kansla. Och nar jag laste inlagget ovan var kanslan starkare an vanligt. Det har inlagget ar sa himla laskigt! Dar sitter en positiv tonaring och berattar vad som komma skall, men egentligen har jag ingen aning om vad som kommer handa! Visst hade jag hort att det skulle bli en erfarenhet for livet, men jag visste inte att det skulle kannas sahar. Det ar svart att forklara, men det ar som att man har gatt ut ur den lilla positiva flickans kropp, och fatt en helt annan livssyn. Da trodde jag att jag visste allt, men nu vet jag 1000 ganger mer, och jag vet att jag fortfarande inte vet allt. Det ar forst nu efterat som jag forstar hur lite jag visste. Tank om jag skulle ha gatt direkt fran gymnasiet till universitetet, och strunta i den har "lara sig franska"- grejen. Hjalp vad mycket jag skulle ha missat! Det har ar inte en vanlig resa, dar man far se att det ser annorlunda ut pa andra stallen i varlden. Det har ar en vistelse, dar man far se andra delar av livet. Jag har upplevt och sett sa mycket under den har tiden, vilket har fatt mig att forandras person. Jag ar som persnen jag var innan, MEN jag har fatt en annan livssyn. Det ar nagon som har sagt att livet ar som en bok, och man bara laser forsta sidan om man inte reser. Det haller jag med om, men vill tillagga att det aven ar som att man inte SER de andra sidorna om man inte reser. Da ar det som om man tror att det bara finns en sida, eller kanske som om de andra sidorna ar valdigt trakiga. Jag vet inte vad personen syftar pa med ordet "resa", men jag anser att det bara stammer om man stannar nagonstans i nagra manader for att verkligen se kulturen. Alltsa INTE en semesterresa i Grekland pa 3 veckor. Jag har rest mycket i min barndom (och ar gld for detta), men nar man ar pa charterresa eller dylikt ser man bara livet utifran. Man ser hur staden ser ut och kan lasa om vad som har hant i den forr i tiden. Men det finns sa mycket mer! Tank pa hur mycket man missar i hemmen. Och alla traditioner, vanor och regler. Man far helt klart ut nagot av det, men det ar INTE en hel sida. Kanske en mening eller nagra ord. Varlden ar stor, och jag pastar att jag numera nastan har kommit igen hela den andra sidan. Jag har valdigt mycket kvar att se, men jag har i alla fall sett nagot. Det ar med boken tror jag inte man forstar forran man har last en bra bit in pa andra sidan, men man kan kanske forestalla sig det. Nu ar jag med andra ord VALDIGT GLAD att jag det det tar osakra steget ut i varlden, och INTE skyndade mig med att valja en utbildning och studera. En tjej i min gymnasieklass som skulle borja studera direkt efter gymnasiet sag antagligen ner lite pa de som inte skulle det och sade vid ett tillfalle: "Varfor skjuta pa det jobbiga nar man kan gora det nu?". Hon syftade da pa att vi som INTE hade tagit beslutet att studera direkt skot pa det som skulle bli jobbigt, det vill saga studierna. Men denna tjej vet inte vad hon sade, eller vad hon har missat. Det ar klart att vissa i klassen VARKEN studerar eller reser - och darmed kanske inte far ut sa mycket av det. Men verkligen inte alla. Jag ar inte har for att studera ar nagot jobbigt - jag ar har for att lara mig ett nytt sprak och for att se en annan kultur. Innan jag akte visste jag att det skulle bli ett givande ar, men jag visste inte hur det kulle kannas. Jag visste att jag skulle komma hem med battre franska- kunskaper och med mer upplevelser i baggaget, men jag visste inte att det skulle ge mig sahar mycket. Och sahar kanner jag TROTS (eller kanske tack vare?) ett familjebyte, utnyttjnden, och en oerhord ensamhet utan kompisar i trakten. Sa kanner jag ANDA. Sa jag tror att ALLA vinner pa att resa! Ak ivag och testa att leva ett annat liv. Blir det inte bra sa aker du hem, och blir det bra skrattar du dig lycklig!
barnen finns inte bara har, utan aven i hjartat...
Jag ar fortfarande inte helt frisk, och har inte energi till att skriva ett ordentligt inlagg, sa jag bjuder pa lite citat istallet.
CITAT
Kommer ni ihag att vi hade en gast har forra helgen? I den har konversationen far han heta "G" for "gast". For att forsta den behover ni ocksa veta att E skall aka hem till sin by over helgen.
E har just berattat for R att hon inte kommer vara hem nar R kommer tillbaka fran skolan eftersom hon skall halsa pa dar hon bodde forut. Vi stanger dorren till lagenheten for att ga till skolan.
Jag: - Ar du ledsen nu nar E skall aka ivag?
R: - Nej, men jag ar ledsen for att G har akt ivag.
Jag: - Gillar du G?
R: - Jattemycket. Hon ler.
INCIDENT MED BIL
En febrig Cecilia holl pa att fa hjartklappning idag. Jag har gjort klart for R att vi skall stanna varje gang det kommer en bil som kor forbi. Idag gick hon precis efter mig nar bilen kom. Jag stannade, men horde inte att nagon stannade efter mig. Jag undrade om hon hade kommit efter och precis efter att bilen hade passerat vande jag mig om. Ingen R! Mitt hjarta klappade snabbt. Sedan vande jag lite till pa huvudet och sag att hon hade gatt av vagen och in pa grasmattan. Puuuuh, jag har aldrig blivit sa glad over att se henne!
Nu tappar inlagget sin roda trad, men jag maste bara skriva detta. Jag, och valdigt manga au pairer, kanner ofta att vi stor oss pa barnen och att de ar jobbiga. De ar kravande och bortskamda, och ibland vill man bara harifran, ifran barnen! Men nar de sager gulliga saker sa smalter man, och tanker att man har varldens basta jobb. Pa hur manga andra jobb far man liksom hora "jag alskar dig" nasta dagligen? Och hur manga har sma flickor som ser upp till en pa jobbet, och forsoker vara precis som man ar? Men vet ni nar man forstar hur mycket mman tycker om barnen? Det ar nar nagot hander. Nar de trillar och skadar sig, eller nar man tror att de blivit pakorda. Det ar da man marker hur mycket de betyder for en. Detta ar inget kontorsjobb med papper, mejl och organisering av arbetsutdelning. Detta ar ett jobb med manniskor. Manniskor som tar sa mycket for givit, men som ocksa har sina bra sidor, och och gor bra saker. Bara att se leendet pa R nar jag anstranger mig lite extra, och tar intiativet att leka med henne, och suverant. Och utvecklingen, allt jag lar dem. Nar barnet klar pa sig helt sjalv utan att saga ett ord, da till och med strumpbyxor ar inkluderade! Nar jag kom hit kladde hon aldrig pa sig utan att grata. Visst sager hon att jag ar elak ibland, men jag vet att hon inte menar det. Sa jag har ett ganska bra jobb anda! Nar jag skriver om brakiga barn far ni alltsa ta det med en gnutta salt, for det ar sa mycket annat ocksa som ni varken vet eller ser!
Alla kan inte vara som jag, men maste de vara sa annorlunda?
November November
På bloggen har det gått riktigt mycket uppför. Antalet läsare har ökat mycket, och jag har fått komentarer från folk som jag aldrig trodde skulle skriva till mig. Det har definitivt varit en bra bloggmånad om man tittar på statistiken. Fast jag är något missnöjd också. Under månaden har jag haft datorproblem hela tre gånger. Bloggen har blivit drabbad, och jag har inte alls skrivit lika många inlägg som under de andra månaderna.
I "real life" var den första stora händelsen när mina värdföräldrar berättade att de hade bestämt när deras nya au pair skulle komma. Jag visste redan att de hade en kontakt, men det var inte klart, och då var det inte säkert att det skulle bli just hon. När jag fick reda på det kände jag en skön lättnad. Jag skulle få åka därifrån tre veckor tidigare; tre veckor!! Det var verkligen guld värt! Den andra stora händelsen var när jag åkte därifrån. Att jag den 28 november lämnade en del av mitt liv, och de barn som jag hade börjat komma att älska. Det var svårt, men en viktig händelse.
Min resa till Julle i London är också stort, men jag skriver mer om den senare eftersom den inte är avslutad än.
Sammanfattningsvis så var november en konstig, men väldigt händelserik månad. Den var känslosam i och med att jag lämnade familjen, och att jag fick vara så mycket från satorn, men även givande. Men jag behöver ta det lungt ibland också, så jag vill inte att alla månader skall vara såhär.
Glöm inte julkalendern imorgon! Jag tänkte logga in på SVT:s hemsida och titta på de första avsnitten när jag är hemma.
Snart tar det slut...
Nu ar det bara 8 dagar kvar till avresa, varav 7 arbetsdagar. Efter mer an 60 arbetsdagar har jag alltsa bara 7 kvar har. Det kanns bade konstigt och markligt. Mina knappt 3 manader har tar snart slut. For varje dag som gar forstar det mer, men jag har anda inte fattat det an. Detta ar stort; detta ar enormt. Det ar sa svart att lamna mina alskade vardbarn. Och den sista tiden har jag faktiskt borjat gilla skolan. Jag trodde inte att det skulle vara sa har svart att lamna mitt liv har. Man borjar uppskatta allt mer nar man inser att man skall lamna det, och det ar precis vad som har hant. Jag har val alltid uppskattat mina vardbarn, men nu borjar jag uppskatta sa mycket mer. Men tro inte att jag har angrat mig, for det har jag inte. Jag inser fortfarande att detta ar nagot som jag maste gora. De sista dagarna har jag ocksa borjat sakna Sverige. Jag vet inte om det har med att gora att det ar jobbigt just nu, eller att jag snart skall aka hem. Igar at jag en belgisk kakka med pepparsmak, som ar som en pepparkaka fast tjockare. Jag har alltid alskat pepparkakor, och detta fick mig att sakna Sverige, och svensk mat. Jag har redan borjat tanka pa julbodet med prinskorv och kottbullar! Aldrig forr har julmaten varit sa efterlangtad som igar. I ar kanske julen verkligen blir arets hojdpunkt!
Vad är jag?
3 år sedan!
För exakt 3 år sedan åkte jag på en week-end- resa till Paris med min pappa. Jag kom fram på fredagskvällen, och åkte hem igen på söndageftermiddag. Det var jättemysigtt, och vi hann se Eiffeltornet, Triumfbågen, Champs Elyssés och en del av Louvren (med anknytning till Egypten). Vi hann också åka båt i floden Seine med en turistguide, gå på restauranger, äta fransk frukost på hotellet och promenera. Jag kommer ihåg hur kul det var, och hur exalterad jag var av alla som pratade franska. Då visste jag inte att jag, tre år senare, skulle bo i staden, och allt det (inklusive språket) skulle vara vardagsmat. Att jag skulle prata franska i mitt eget hem, och se Eiffeltornets topp ofta. När jag tänker tillbaka blir jag förvånad över allt som har hänt, men också av allt som stått stilla. På tre år har jag avklarat nästan hela gymnasiet, och växt jättemycket som person. Min franska är mycket bättre nu än då, då jag fortfarande var nybörjare (Jag trodde nog inte att franskan kunde utvecklas så mycket på tre år). Men samtidigt så har jag nästan samma drömmar, och är samma person. Visst har jag blivit visare och utvecklats, men i grunden är jag samma person som jag var då, den 17:e november när jag var 16 år.
Känslor
Efter att ha skrivit gårdagens inlägg insåg jag hur känslosamt det var. Ni får tro mig när jag säger att det inte var med meningen, och jag hoppas att ni tog er igenom det helbärjade. Detta inläggs namn får er kanske inte att hurra, men jag kan flika in att det inte är så farligt som det verkar. Jag upplever väldigt mycket känslor just nu, så det är ingen slump att inläggen handlar om det. Alla är säkert inte glada för detta, men på ett sätt är jag nöjd. Det kan nämligen bli lite FÖR ensidigt när någon skriver en blogg enbart för att marknadsföra något. Man får höra allt positivt, och få kanske inte en korrekt bild av vad som väntar. Men i min blogg har man möjlighet att läsa lite om au pair- livets negativa sidor också. Som vad som händer när man hamnar i "fel" familj, och hur man kan påverkas av ett familjebyte (man påverkas självklart olika). Vilka känslor som uppkommer i sådana lägen. Därför tänker jag inte dölja att allt inte är på topp nu, utan berättar istället att dagen nästan var lika känslosam som igår. Det är hårt, men jag måste stå ut eftersom detta är något som jag måste göra. Vetskapen om när jag får lämna familjen hjälper mig mycket, och jag försöker blicka framåt. De sista dagarna av min vistelse här fokuserar jag på att vara här för barnen extra mycket, och är på min vakt i fall de vill säga något om bytet. Att Desperate Housewifes två sista avsnitt (av säsong fem) visades idag gör inte det hela bättre precis... Jag sitter här med fuktiga ögon, och vet inte om jag skall vara glad eller ledsen. Allt är så svårt, och så... märkligt.
De VET
Igår före middagen berättade ett av barnen för mig att jag skall åka hem om två veckor. Jag lät bli att protestera, eftersom jag förstod att mina värdföräldrar hade berättat det. Nu vet alltså barnen det, och jag måste säga att det MÄRKS. Barnen har reagerat ungefär så som jag förväntade mig att de skulle göra De två älsdta barnen har reagerat på två helt olika sätt, och det minsta barnet är som vanligt eftersom hon inte förstår vad det är frågan om. Hon kommer inte att förstå förrän jag har åkt här ifrån (möjligtvis när jag åker), och jag kommer inte att behöver handskas med hennes känslor. På grund av reaktionerna har jag haft en omtumlande dag, men jag tycker också att det är viktigt att de får reagera på sina sätt. Jag har också varit ledsen eftersom det är först nu som jag har förstått att jag skall lämna barnen. Innan var det så ensidigt, och något som jag knappt pratade om med någon i värdfamiljen. Men nu när barnen vet och pratar om en ny au pair (med olika höga förväntningar) så har det plötsligt blivit så verkligt. Fast att det är så overkligt. Jag skall lämna barnen. Jag skall åka härifrån. Jag tittade på E idag och tänkte "jag kommer aldrig mer se henne springa". Det är så himla fruktansvärt mycket jag kommer missa. Tankar om lilla Lo dök också upp, såsom "jag kommer aldrig få se henne utvecklas mer", "jag kommer aldrig få se henne färdigtränad på pottan". Jag som har lagt ned så mycket jobb, slit och glädje åt hennes pottträning kommer aldrig få se resultatet av det. Jag som har tränat henne mest av alla kommer aldrig få titta på henne efter att hon gått på toaletten och tänka "Om det inte vore för mig skulle hon inte gå på toaletten". Jag älskar mina värdbarn, och det kommer bli SVÅRT att lämna dem. Men jag känner att detta är det jag måste göra, och för att trösta mig säger jag att jag ändå måste lämna dem förr eller senare ändå ju. Om jag stannar tills i slutet av juli kommer det ju vara ännu svårare. Så även när jag har fått en ny au pair- familj, om jag så får den perfekta, med nya värdbarn kommer jag aldrig glömma L, E och Lo, tre busiga barn som inte blir sedda av sina föräldrar, men som är underbara på sina egna sätt. Jag älskar er!
Trött Trött - Trött Trött TröTT
Vitsen med rubriken är inte att referera till ett av värdbarnen, utan att beskriva vad jag känner. Hela dagen har jag varit trött. Och hela gårdagen... Jag lägger mig helt enkelt för sent! Sedan datorn har börjat fungera igen så har jag suttit vid datorn FÖR mycket. Mest för att jag har haft så mycket att göra an¨gående biljetter till resor och dylikt, men också för att jag har försökt ta igen det jag missat. Som om jag skulle ha tid till det (HA HA HA HA HA), så då blir mina stackars sömntimmar (som redan innan var för få) drabbade istället. Det är inte NORMALT att vara slut klockan sex på kvällen (eller i alla fall så trött så att man skulle kunna somna). Inte för att jag brukar bry mig om vad som är normalt, men ändå. Jag hade tänkt gå och lägga mig tidigt ikväll - 10 - men vi får se om lilla jag klarar det. Jag har väl mycket att uträtta som vanligt. Det är bara två veckor kvar!
Ensam mamma söker!
En liten förändring
Idag är det exakt en veckan sedan Betrice tog flyget till Sverige. Nu har hon alltså varit hemma i sju hela (eller nästan hela) dagar efter ett två månader långt äventyr i en liten håla utanför Paris. Det känns inte så roligt för mig att vara utan henne, men samtidigt är jag glad för hennes skull. Det är ju hon som vet vad som är bäst för henne, och det var det här hon ville göra. Visst skulle jag helst ha velat att hon stannade kvar i närheten av mig, och letade efter en ny familj, men det är inte jag som bestämmer. Och det här är också lite av det som au pair- livet handlar om. Att få nya kontakter, en andra familj, nya vänner, men också att säga hejdå till sina nya vänner, familjen och sitt nya liv. Även om man kommer och hälsar på efteråt så kommer det inte bli samma sak. Att vara au pair innebär att man måste säga hejdå. Jag hade självklart velat göra det senare, men jag får inte vara egoistisk. Dessutom vet jag inte hur länge jag stannar här. Skall jag tvinga någon annan att stanna, medan jag kanske åker härifrån? Det är något som man bara inte gör. Så istället tackar jag Beatrice för den roliga tid vi har haft tillsammans och allt stöttande. Tack!!
