Au pair i Paris/alperna

Om fyra dygn befinner jag mig pa flygplatsen i Schweiz, och vantar pa att jag skall fa checka in. Om fyra dygn kommer mina 6 manader som "boende i Frankrike" tillhora mitt forflutna. Om fyra dygn sitter jag antagligen och tanker pa hur det kommer bli att komma hem igen...

For det ar val hem jag skall till? Sverige ar landet som jag ar uppvaxt i, med samma officiella sprak som jag har som modersmal. Det maste val vara mitt hemland?   Men kanns det som hemma att prata svenska istallet for franska och betala med kronor istallet for euro? Nej, det gor det inte. Att affarerna inte har lunchstangt, utan ar oppna hela dagarna? Och att inte nia folk som man inte kanner? Att bo i ett land dar man hanterar spraket nast intill fullstandigt? Och att de amerikanska serierna visas pa engelska istallet for dubbad franska? Nej, det kanns inte som hemma for mig. Men anda ar det detta land som kopplas till mitt hemland... Landet som jag om fyra och ett halvt dygn kommer bo i! Just nu ar mitt hemland Frankrike.. Det ar markligt att man bara behover bo iett land i ett halvt ar for att det skall kannas som hemma. Trots att alla hor att man inte kommer harifran sa fort man oppnar munnen, och trots att alla andra har en helt annan bakgrund an mig. Trots detta kanns Frankrike sa bekant, och sa <<hemma>>. Men ar det hemma bara for att det kanns hemma? Betyder det att jag maste stanna har hela livet bara for att jag kanner mig hemma har? Jag tror inte det. For 8 manader sedan kande jag mig hemma i Sverige, sa da borde jag kunna vanja mig vid att bo i ett annat land an Frankrike? Eller? Det kommer jag val? Jag kommer val inte kanna mig som en invandrare bara for att jag har bott i ett annat land ett tag??

Det ar aven det har som ar sa svart. Det gallar alla au pairer. Man vistas i ett nytt land som man, langsamt men sakert, vaner sig vid och som plotsligt borjar kallas "hemma". Men nar nagon fragar var man kommer ifran eller varfor man har den dilekten sa maste man ju svara Sverige... Man kanner sig som en svensk som ar mycket anpassad till det nya landet. sedan kommer man tillbaka till Sverige igen, och alla forvantar sig att man for all framtid skall kalla detta land for hemma. Men oftast finns det nagot som gor att man langtar tillbaka. Nagot som man saknar i sitt forra hem, och gor att man kanner att man sticker ut som svensk... Sa i det landet som man tillfalligt bott i var man inte en "riktig" medborgare eftersom man var svensk... Och i Sverige kanner man sig ine som en riktigt svensk for att man har paverkats i det landet som man en gang har kallat sitt hem.

Jag trivs med att bo i Frankrike. Med att vara har. Med att betala med euro, och kanna till allt. Aven om jag har en accent, som alltid har, och som alltid kommer, hatas av mig. Den har blivit en del av min identitet. Jag tycker om att anpassa mig till det franska livet medan jag berattar om Sverige. Att ata fransk mat, och gora sadant som man gor i Frankrike. Jag tycker om det. Jag kanner mig hemma har. Men anda har jag kannt att jag har fatt uppleva allt som gar att uppleva, och att jag skall hem. Till ett annat land, dar jag en gang var barn. Dar jag pratade svenska och tog mig fram pa gatorna med min cykel. Dar jag gick i en svensk skola, och tyckte att Sverige var nagot naturligt for mig.

Om fyra dygn och ett halvt kommer allt detta vara slut. Ingen kommer tycka att mitt franvarande har gjort att jag har svikit dem eller landet, och min vistelse har kommer betraktas som en resa. Av alla andra kommer jag betraktas som en hederlig svensk att vara stolt for. Men ar det verkligen sa jag kommer se mig sjalv??

29 augusti 2009- 28 mars 2010 - mitt liv som fransk.
28 mars 2010- resten - mitt liv som svensk?

Om fyra dygn tar mitt liv en stor vandning! En vandning som ar mycket storre an nar jag tog steget och flyttade hit, en vandning som ar storre an nar jag bytte familj. Jag kommer tillbaka till Sverige igen, och skall forsoka smalta in. Framfor mig vantas nagot stort!