Au pair i Paris/alperna

Pa sistone har bloggen inte varit en plats dar jag skrivit av mig, utan mer en plats sar jag berattat och noterat vad som hant. Jag vill och behover skriva av mig. Det kanns jattebra vissa dagar, som igar, medan det kanns daligt nasta, som idag. Jag mar inte jattedaligt idag, men allt kanns sa trakigt och meningslost. Sa jobbigt. Mn undrar va meningen med att man ar har ar... Ar det for att se en femaring grata? For tvinga en krasen ttaring att ata? Att stanna hemma med barnen nar alla andra roar sig? Att bli kallad for elak nar man gor sitt basta? Visst ar det bra ocksa, men inte idag. Idag ser jag inga flickor som skrattar, sager "jag alskar dig" och valdigt garna kramar mig. Inga pojkar som skrattar nar man kommer in i rummet. Inga som lar sig det jag lar ut. Inga som lysntnar och forstar. Sadana har inlagg kan naturligtvis skramma bort folk fran att bli au pairer, men jag maste skriva av mig, sa i sa fall far det gora det. Man kan ju lasa fler inlagg pa min blogg for att se de positiva inlaggen ocksa. Jag skall namligen vara hard med det har nu. Just nu kanner jag sahar, och da skriver jag det. Bloggen ar delvis till for att jag skall smalta vad som hander, och ma battre efter att skrivit av mig. Da blir det sa har. Ibland kommer inlagg med hur fantastiskt det ar att vara au pair, och ibland kommer alla nackdelar. Det ar det ni fa sta ut med.