En liten förändring
Idag är det exakt en veckan sedan Betrice tog flyget till Sverige. Nu har hon alltså varit hemma i sju hela (eller nästan hela) dagar efter ett två månader långt äventyr i en liten håla utanför Paris. Det känns inte så roligt för mig att vara utan henne, men samtidigt är jag glad för hennes skull. Det är ju hon som vet vad som är bäst för henne, och det var det här hon ville göra. Visst skulle jag helst ha velat att hon stannade kvar i närheten av mig, och letade efter en ny familj, men det är inte jag som bestämmer. Och det här är också lite av det som au pair- livet handlar om. Att få nya kontakter, en andra familj, nya vänner, men också att säga hejdå till sina nya vänner, familjen och sitt nya liv. Även om man kommer och hälsar på efteråt så kommer det inte bli samma sak. Att vara au pair innebär att man måste säga hejdå. Jag hade självklart velat göra det senare, men jag får inte vara egoistisk. Dessutom vet jag inte hur länge jag stannar här. Skall jag tvinga någon annan att stanna, medan jag kanske åker härifrån? Det är något som man bara inte gör. Så istället tackar jag Beatrice för den roliga tid vi har haft tillsammans och allt stöttande. Tack!!
