Au pair i Paris/alperna

Jag har inte skrivit något om detta på länge och jag förstår om ni är otåliga och vill veta mer om det. Jag tänker, trots allt, åka privat igen, och letar på samma site på internet. Jag har hittat flera familjer där som jag har kontakt med, men vet inte om jag har hittat "den rätta". Så än så länge vet jag inte hur det blir. Jag skulle kunna skriva mer om familjerna som jag funderar på just nu, men väljer att inte göra det. Jag vill göra mitt val helt själv, för att inte låta någon annan påverka mig. Därför kommer ni inte på reda på det förrän det är nästan eller helt klart. Antagligen så kommer jag åka till en ny familj i Frankrike i januari, men jag vet inte hur det blir än. Jag gör ingen brådska heller, eftersom jag är noga med att göra ett bra val den här gången. Jag vet inte om jag kommer årka att byta familj igen - och strävar verkligen efter en familj där jag kommer trivas. Jag tycker att jag jobbar för mycket nu, och letar efter en familj där jag jobbar mindre. Men först och främst försöker jag klura ut om familjerna kommer respektera mig. Detta är ett jättesvårt val, särskilt när man inte ens träffar familjerna först, men jag gör så gott jag kan, och hoppas på det bästa. Det var allt för mig för den här gången.

Jag tror att ni har kännt den negativa tonen i mina inlägg de senaste dagarna. Jag har försökt att dölja det eftersom jag inte ville att bloggen skulle påverkas negativt av det, men inte lyckats. Jag trivs som sagt inte i min värdfamilj, men det går väldigt upp och ned. Vissa dagar tänker jag "Det här skulle ju nästan kunna funka!", medan andra dagar är oerhört jobbiga och ansträngande. Varje gång någon visar tecken på att de respekterar mig eller ser mig som en i familjen blir jag glad, men ganska ofta är det tvärtom, och jag känner att jag inte blir rättvist behandlad. Jag har börjat ta vissa saker lättare eftersom jag vet att det snart tar slut, men jag påverkas fortfarande givetvis. Igår var det en dag, då jag absolut inte ville vara här, och jag tror att känslorna har fortsatt ganska mycket idag. Detta tillsammans med att jag har ätit mindre socker än vad jag blivit van vid gör att jag är extra gnällig. Jag försöker inte hålla igen på sockret, men efterrätten är slut, och jag har inte fått i mig det jag behöver. Jag har dock försökt få mig på bättre humör, och jag har halvt som halvt lyckas. Jag ägnade morgonen med att läsa (ut) boken "Stor i käften" av Joyce Carol Oats, och därefter har jag surfat lite på datorn, ätit lunch, och tittat på "Ensam mamma söker". Jag kom nämligen på att jag var hela 3 avsnitt efter er i Sverige, och har inte sett slutet än... Men jag lovar att jag försöker göra så att inte bloggen påverkas. Om några dagar kommer det nog kännas bättre igen, och då kommer inlägg med mer positiv klang!

Det här var en krävande dag. Just idag kände jag att flickorna ville ha uppmärksamhet extra mycket. Det började när jag hade hämtat E från skolan. Hon visade sin skol- anteckningsbok, och ville inte sluta prata. För ovanlighetens skull ville hon inte ens äta mellanmålet. När vi hade hämtat Lo på dagis fick jag säga till E att vara tyst en stund eftersom hennes lillasyster visade tydliga tecken på att hon behövde mer uppmärksamhet. Efter den här tiden fortsatte hon dock att prata som innan. L var sur när vi hämtade henne, men det blev genast bättre när jag ansträngde mig för att ge henne uppmärksamhet också. Ibland är det tufft med tre barn att se alla, och ge dem den tid som de behöver. Särskilt när man har en noggrann planering om vad man skall göra, och hela tiden är sysslosatt. Även om jag gör saker med barnen, som till exempel att duscha dem, så räcker det oftast inte. Svårast är det med L, eftersom jag träffar henne minst. E kan jag ändå prata med i en halvtimme på eftermiddagen när vi är på väg för att hämta Lo. Ibland önskar jag att jag hade ett mindre pressat schema eller mer tid att leka. Det skulle vara lättare att ge dem vad de behöver då. De är ändå tre stycken, och eftersom deras föräldrar är frånvarande så mycket så är det jag som får ge sem uppmärksamhet och bekräftelse. Det skulle också vara roligt att göra saker med barnen på tu man hand, men det är väldigt sällan jag är ensam med ett barn någon längre stund. Jag lider när jag ser att de är sura eller snälliga på grund av uppmärksamhetsbristen. När man har tre knytten som man tycker om vill man så gärna ge dem vad de behöver. Men det går inte! Och det känns inte heller som om det är meningen att det skall fungera. Det är så typiskt, för bara 4 skoldagar (för flickorna) efter lovet är allt som vanligt igen, och det är nästan alltid någon som får lida. Som au pair kan man inte alltid heller reglera så att det förbättras. Det är hårt att vara au pair.

Som jag har nämnt har jag bestämt mig för att byta familj. Jag har sagt det till familjen, men vilka jag skall byta till är fortfarande okänt. Imorgon har 2 veckor gått sedan jag började leta, och jag har inte kommit så långt. Visst finns det familjer där, men jag försöker hitta den rätta... Vilket inte är så lätt när man inte ens har träffat familjen än. Det är så mycket att tänka på. .. läge, attityd, barn, etc... För att göra det lättare har jag till och med gjort en lista över vad jag tycker är viktigt. Jag vill inte att det blir samma röra igen, och jag har insett att det är så himla viktigt att analysera ALLT när man väljer familj. Jag har kontakt med några stycken, men jag vet inte om det blir någonting mellan dem och mig. Jag vet att jag har många krav, men samtidigt måste de följas om jag vill vara lycklig ien familj. Och min attityd kommer vara dålig om jag inte är nöjd, och besviken. För att det skall gå bra i familjen är det väldigt viktigt att man har en bra attityd till familjen från början - och tvärtom. Annars fungerar det inte! Det uppkommer gräl och disputer, och om man inte var vänner innan - hur skall man då kunna vara det efteråt?

Jag söker främst en familj som har små barn. Jag har alltid gillat små barn, och tar hellre hand om barnen "på riktigt, än att bara se till så att de inte bryter mot regler och bli deras kompisar. Alla är vi olika, och det är så jag vill ha det. Jag tror inte att jag skulle trivas med att ta hand om tonåringar eftersom jag har så mycket energi och vill vara igång hela tiden. Jag behöver absolut inte ta hand om bebisar, men det yngsta barnet skall gärna inte börjat skolan än.

Annars vill jag ha en familj som verkligen tar in mig i gemenskapen, och respekterar mig. För mig (och för de flesta) är det viktigt att bli behandlad som en familjemedlem, och ingen nanny. Även om mina nya värdföräldrars jobb har högre status än mitt skall de förstå att vi är lika viktiga, och att jag också kan vara trött efter jobbet. Det är ofta lättare att intergrera i familjer med äldre barn eftersom de vet hur det är med tonåringar och att man då inte verkar så stor. Om de har en två- åring blir man som en vuxen, men med en fjortonåring en älsdta syster. Det behöver inte vara så och är givetvist inte så alltid. Men det är så generellt. Men jag tänker ändå följa mitt hjärta - och söka efter en familj, där jag får ta hand om små barn.

Mina två andra stora krav handlar om språk och kultur. För det första skall dem prata franska hemma, så att jag har chans att lära mig mer. Och för det andra skall de leva på ett franskt vis i åtminstone vissa områden. Det är ju språket jag är här för att lära mig och kulturen jag är här för att se. Dock, är jag öppen för alla nationaliteter, och kan tänka mig att vara i en familj som pratar franska och lever franskt, utan i grunden vara franskar.

Att jag byter bort en familj är både till min för- och deldel. Fördelen är att jag har fått riktigt mycket erfarenhet, men samtidigt kanske folk undrar om problemet uppkom på grund av mig. Vissa familjer kommer vara skeptiska, och det är något jag får ta. Jag förstår dem helt eftersom jag ofta väljer den säkra sidan själv. Det är dessutom otroligt viktigt att man får en au pair som passar in i familjen och uppföljer familjens krav.

Jag hoppas att detta inlägg har gett er en bättre bild av mitt sökande och vad jag vill ha - det vill säga vad som är viktigt för mig. För det är inviduellt, glöm inte att lystna på DITT hjärta!

Nu kommer ett inlägg med tankar. Det jag tänker fokusera på i inlägget är familjebyte. Som jag har skrivit innan har jag pratat med min värdmamma om att jag inte trivs. Vi bestämde oss för att jag skulle fortsätta försöka, och det har nu gått drygt 2 veckor sedan samtalet. Jag är fortfarande inte nöjd och jag vill bya familj. Men hur säger man det? Jag tänker på det hela tiden, och går runt och tvekar. Jag är rädd för att ge ett definitivt besked. En av anledningarna är att jag inte vet hur min värdpappa och värdbarnen kommer reagera. Men det är också för att jag vill vara på den säkra sidan. Om jag säger till att jag vill byta nu finns det ingen återvändo. Jag trivs inte här, men vad skall jag göra om jag inte hittar en familj? Jag vill inte ge upp mitt au pair- år och åka hem! Men jag vill verkligen inte stanna kvar. När jag tänker på att ta hand om barnen i 11 månader blir jag inte så glad. Att åka på semester med familjen, och fira jul med dem. Och att ta hand om barnen hela dagarna på sommarlovet. Så jag måste byta. Men jag är så himla feg. MEN om jag säger till idag så blir jag tidigast fri den 1 november. Om jag väntar tills måndag blir det den 5 november. Ju längre jag väntar, desto längre får jag vara kvar. Jag får lida en månad till, och vara jättetrött, men en månad är inte så farligt när man vet att den snart tar slut. Heja mig!