1 mån
Idag "firar" jag en månad i Frankrike! Något som görs med blandade känslor. Visst har jag upplevt många trevliga händelser i Frankrike, men familjen jag bor med är inte bra. Så jag vet inte hur månaden bäst bör sammanfattas.
Jag kom till en helt ny familj för exakt en månad sedan, som verkade trevlig. Men redan nästa dag började jag känna mig obekväm. Allt var nytt och jobbigt, och jag började snart uppleva familjen som ovänlig, och även något aggresiv (syftat på mamman). Jag kände att jag inte kunde slappna av. Och den här känslan vägrade olyckligtvis att släppa. Under hela månaden har den stannat kvar. Det var dock först efter en vecka (på söndagaen) som jag kände att jag ville byta familj. Det här funkade inte längre. Jag bestämde mig i alla fall för att avvakta i en vecka. Jag ville se om jag en vecka senare skulle känna likadant. Och det gjorde jag... När det ahde gått 2 veckor och 2 dagar hade jag om min värdmamma möte. Vi berättade för varandra om vi var nöjda eller inte, och med andra ord gav hon beröm, medan jag slängde upp sanningen i ansiktet på henne. Efter det genomgick jag en extra jobbig period. I början visste inte min värdmamma hur hon skulle beté sig, och jag visste inte hur mycket jag kunde säga ifrån när jag inte var nöjd. Vecka 4 kom hon av sig i "inte skrika- överkommelsen" och jag fick en sju dundrans- utskällning. Gissningsvis kände hon kände på sig att det inte var bra, då hon behandlade mig jättebra i 7 dagar efteråt. Vecka 5 hade jag fortfarande inte sagt någonting om ett byte, och hon började ändra beténdet mer och mer, för att det sedan skulle bli som det var innan...
Men jag har ett liv utanför familjen också. Ett liv med skola, kompisar, träffar i Paris och äventyr svenskar emellan! Och det har varit väldigt spännande. Inte bara att se nya saker, och förstora perspektivet, utan också att skapa nya kontakter. Och så måste jag skriva om en häftig känsla. Att ha denna närhet till Paris! Strunt samma i vad man kan göra där, men erkänn att det ger en viss status att på mindre än en timme kunna åka till Paris!
Vad gäller själva "nytt land- upplevelsen" så tycker jag att det gått bra. Jag har redan förbättrats språkligt, och de franska rutinerna går bra. Men visst måste man som svensk klaga på att allting är så krångligt och att det tar oerhört lång tid i kassan i mataffären. Jag skriver mer om kulturen i ett annat inlägg.
Jag kom till en helt ny familj för exakt en månad sedan, som verkade trevlig. Men redan nästa dag började jag känna mig obekväm. Allt var nytt och jobbigt, och jag började snart uppleva familjen som ovänlig, och även något aggresiv (syftat på mamman). Jag kände att jag inte kunde slappna av. Och den här känslan vägrade olyckligtvis att släppa. Under hela månaden har den stannat kvar. Det var dock först efter en vecka (på söndagaen) som jag kände att jag ville byta familj. Det här funkade inte längre. Jag bestämde mig i alla fall för att avvakta i en vecka. Jag ville se om jag en vecka senare skulle känna likadant. Och det gjorde jag... När det ahde gått 2 veckor och 2 dagar hade jag om min värdmamma möte. Vi berättade för varandra om vi var nöjda eller inte, och med andra ord gav hon beröm, medan jag slängde upp sanningen i ansiktet på henne. Efter det genomgick jag en extra jobbig period. I början visste inte min värdmamma hur hon skulle beté sig, och jag visste inte hur mycket jag kunde säga ifrån när jag inte var nöjd. Vecka 4 kom hon av sig i "inte skrika- överkommelsen" och jag fick en sju dundrans- utskällning. Gissningsvis kände hon kände på sig att det inte var bra, då hon behandlade mig jättebra i 7 dagar efteråt. Vecka 5 hade jag fortfarande inte sagt någonting om ett byte, och hon började ändra beténdet mer och mer, för att det sedan skulle bli som det var innan...
Men jag har ett liv utanför familjen också. Ett liv med skola, kompisar, träffar i Paris och äventyr svenskar emellan! Och det har varit väldigt spännande. Inte bara att se nya saker, och förstora perspektivet, utan också att skapa nya kontakter. Och så måste jag skriva om en häftig känsla. Att ha denna närhet till Paris! Strunt samma i vad man kan göra där, men erkänn att det ger en viss status att på mindre än en timme kunna åka till Paris!
Vad gäller själva "nytt land- upplevelsen" så tycker jag att det gått bra. Jag har redan förbättrats språkligt, och de franska rutinerna går bra. Men visst måste man som svensk klaga på att allting är så krångligt och att det tar oerhört lång tid i kassan i mataffären. Jag skriver mer om kulturen i ett annat inlägg.
Kommentarer
Trackback
