Ar det bara negativt att vara au pair?
Jag skrev valdigt kanslomassigt i forrgar, och har funderat lite pa att ta bort inlaggen. Men jag bestamde mig for att lata bli. Alla har daliga dagar ibland, och det gar upp och ned for praktiskt taget alla au pairer. Men eftersom jag delvis skriver till de som funderar pa att bli au pair sa kandes det viktigt att ha det kvar. Det visar att au pairer inte alltid har det sa latt. Jag tanker dock klargora vissa saker. Tyvarr sa skriver jag mest negativt om au pair- ivet i min blogg. Det beror pa situationen, och har blivit sa eftersom jag har haft otur nar jag har hamnat i familjerna. Nar man inte trivs och det inte kanns bra ar det svart att skriva ett sprudlande inlagg om hur bra livet ar som au pair och om att alla borde prova det, och aka ivag. Men nu tanker jag lyfta fram nagot som jag inte tror att jag har lyft fram i bloggen tidigare. Jag angrar inte att jag har blivit au pair. Och detta skriver jag inte for att jag har daligt samvete for att jag skrammer sa manga au pairer. Utan detta skriver jag for att jag vill att ni skall veta hela sanningen, och se allt. For det ar verkligen sannt. Jag tror absolut att det ar motgangarna som gor en stark och och driver en frammat. Och jag har drivits frammat som in i norden. Det var bade svart och jobbigt i min forsta vardfamilj, men det gav mig nagot. Det ar nastan skrattretande att manniskors elaka handlingar kan ge en nagot positivt. Men sa ar det. I min forra vardfamilj larde jag mig att lyssna pa mig sjalv, och saga ifran. Kommer ni ihag hur jobbigt det var nar jag skulle saga att jag inte ville vara kvar till sommaren? Hur stressad jag var och hur daligt jag madde? Jag larde mig nagot pa det. I den har familjen pratade jag om problemen nar de kom upp. Jag hade inga problem med att beratta det, och sade det vid forsta mojliga tillfalle. Det kanske inte blir battre, men jag har redan pratat om dem. Sa jag utvecklades enormt mycket i Bailly. Bara en sadan sak att jag har lart mig att forsvara mig sjalv. Det ar ju grymt viktigt! Annars har jag ocksa blivit mer ansvarsfull och mogen, borjat bli vuxen, ser varlden pa ett mer vuxet satt, ar mer avslappnad och kan valdigt mycket saker. Jag larde mig jattemycket dar. Mycket som man inte ens tanker pa innan vistelsen. Jag larde mig inte bara att laga vissa matratter, utan larde mig allt fran att sla in paket pa franskt vis till vad barnen inte far ata nar de ar sjuka. Man far se en annan kultur, och man lar pa sa satt ocksa kanna sin egen. Om man inte har sett nagon annan kultur sa vet man ju inte vad det ar som ar sa originellt med sin egen, eller hur? Jag utvecklade min franska, och fran att vara en franskaalskande tjej med baskunskaper ar jag nu en franskatalande tjej som forstar nastan allt. Jag kan till och med titta pa nyheterna utan att ett hundra fragetecken dyker upp i mitt huvud. Jag pratar inte flytande franska, da jag gor grammatik- och uttalsfel, men jag kan prata. Jag kan gora mig forstadd. Som alla andra au pairer har jag ocksa fatt en annan bild av varlden. Visst later det nostalgiskt, men det ar sannt. Nu vet jag hur jag vill ha det i framtiden. Jag har sett sa mycket, och vet nu hur jag vill bo, och hur jag vill uppfostra mina eventuella framtida barn. Och detta ar jattebra, for nu slipper jag luska ut det senare. Om man ar au pair i en stad som inte ar av den storlek som man ar van vid far man ofta ocksa en bild av i hur sma eller stora stader (och byar) man trivs bast. Fran att ha bott i en liten stad hemma har jag nu bott i en forort utanfor en stor stad, och i en liten by vid landets grans. Sa nu vet jag hur det ar att bo pa olika stallen, vilket ar skitbra! Nu slipper jag flytta runt som en galning senare i livet for att testa allt, haha ;) Och detta har jag lart mig TROTS att jag har haft det jattejobbigt. Tank da hur det ar att vara i en familj, dar man trivs! Visst kanske det ar nagonting av det som jag har fatt som man inte far, men jag ar overtygad om att man far annat som kompliterar det ocksa. Inte minst far man en andra familj, och fler personer som man alskar, och som alskar en. Arligt talat angrar jag inget, och jag rekommenderat varmt att bli au pair! Jag hade tankt skriva om hur man hittar ratt familj och hur man undviker saliga familjer ocksa, men det tar jag i ett annat inlagg.
