Au pair i Paris/alperna

Jag sitter i soffan i vardagsrummet och tittar runt omkring mig. Jag har precis stadat har i tva timmar, men jag ar anda lite osaker. Det ar mitt perfektionistiska jag som saller till det. Visst ser jag att det ar rent, men det ar inte perfekt. Det ar som att jag bara ser smutsen. Men sa ar det alltid. Jag far alltid sluta med det jag gor innan jag blir helt nojd, for jag vet att jag aldrig kommer bli det.

Jag skall forsoka slappna av, och njuta av varlukten, men det ar svart. Aven om det inte finns mycket smuts kvar, sa finns det dar. Ja kanner att jag behove rora pa mig, sa jag skall snart bege mig ut pa en mysig promenad! Jag far passa pa att rora pa mig nu nar jag har blivit frisk, for jag vet inte hur lange det varar... Dessutom har det sluta regna, och (aven om E inte haller med mig) det ar varmt! Nar jag joggade i morse hade jag inte ens jacka pa mig, utan linne+ troja+ tjocktroja istallet, och jag var varm! Sa nu skall jag ga pa en laaaang promenad och bara njuta. Hunden far ocksa stanna hemma. Han har en nyinkopt kudde att gosa i, sa han klarar sig nog...

Och ikvall kommer barnen!!!! Nu har jag faktiskt borjat langta. Tank sjalva: jag har en arbetssam vecka framfor mig med lekfulla barn och, bortsett fran den dagliga dammsugningen, ingen stadning! Nu kanns det roligare an vanligt att mata H och att titta pa film med R. Jag tror att jag tycker om det har jobbet mer an jag tror. Det ar bara det att jag bara marker det nar dem ar borta...