Skrik
Lu brukar sig att vi har tur att H ar en sa snall och lugn bebis. Han sager att det finns sadana bebisar som alltid skriker och aldrig ar nojda. Jag haller med om att H inte ar sadan. I alla fall inte i vanliga fall. Nar jag hade lagt barnen i sina sangar for siestan och just skulle krypa ned i sangen for att sova lite sjalv borjade H att illskrika. Jag ville verkligen sova, sa min forsta tanke var "Nej, nej, nej..." Jag gick till barnens rum for att kolla var det var. Jag fick dock inte nagot svar pa detta mer an att det lag en skrikande bebis i spjalsangen. Undra hur det gick till... Han skriker ju vanligtvis inte ens nar han vaknar. Jag tog upp honom och vaggade honom tills han stoppade tummen i munnen och borjade snutta med mitt har. Da satte jag tillbaka honom i sangen igen, men utan nagot bra resultat. Skrik igen! Och tyck inte att jag ar nagon mesig person som gor allt for att barnet inte skall skrika nu, for det har var verkligen illskrik. Nar han ar overtrott brukar han skrika nar man lagger honom i sangen, men da gar jag bara darifran. Jag vet ju att det slutar inom fem minuter, for det ar "jag vill inte- skriket". Det har var en helt annan sak; "hjalp mig- skriket". Det hjartskarande skriket som han skriker om nagot ar fel eller han har ont. Det skriket som ar sa oskyldigt att inte ens jag kan sta emot det. Sa jag tog upp honom igen. Vaggade honom tills han slutade skrika, satt med honom en stund i vardagsrummet sa att inte alltfor manga skulle vakna (alla som var hemma tog siestan...) Och sa forsokte jag igen. Och det var inte bara for min skull som jag gjorde det, utan aven for hans. Sa trott han var! Han hade knappt sovit pa morgonen, sa efter att inte ha sovit ordentligt pa eftermiddagen heller var han helt slut... Till slut gav jag upp, och satt med en gnallig 13 manaders bebis i knat istallet. Lu, som hade vaknat av skriket, kom forbi och tyckte att jag skulle forsoka lagga honom en gang till. Men jag kunde inte. Jag kunde inte ga ifran honom nar han skrek sa. Nar jag tog upp honom slutade han, till min fortvivlan, inte att skrika. R vaknade och borjade skrika eftersom hon tyckte att H var olydig. Sedan gjorde Lu iordning vatten med medeicine och apelsinsaft i -annorlunda blandning, jag vet...) Han drack det i ett naffs. Och precis som Lu hade forutspatt sa lugnade han ned sig. Efter en stund kunde jag lagga honom och bara hora "jag vill inte- skriket". Lycka! Sedan sov han som en stock i 75 minuter tills jag vackte honom for att det var dags for mellanmal. Frgan var vad det var? Lu tror att han var torstig, men jag ar ganska saker pa att det var tandvark...
