Au pair- sammanfattning
På höstlovet i november 2008 anmälde jag till en hemsida i syfte att hitta en värdfamilj att bli au pair i. Månaderna gick och efter att ha hittat ett flertal familjer som jag var jättenära att bestämma något med sadejag ja till värdfamiljen i Bailly i slutet av maj, 2009. I juni började jag söka mer information på Internet om au pairer, och hittade bloggar som jag läste på vid enstaka tillfällen. Jag funderade på att skaffa blogg ett tag, och beslutade mig sedan för att göra det några veckor innan jag åkte iväg, eftersom jag inte ville skriva om annat än det au pair- relaterade i början. 3 veckor och3 dagar innan jag tog planet från Köpenhamn till Paris startade jag den här bloggen, och skrev mitt första inlägg. Det blev glest mellan inläggen till en början eftersom jag inte hade något att skriva om. Jag blev dock mycket aktivare när jag kommit fram till Bailly, och sedan rullade det bara på...
Det blev inte bra i min första värdfamilj. Jag arbetade mycket, och behandlades inte med respekt. Det tog 6 veckor tills jag berättade för mina värdföräldrar att jag inte tänkte vara kvar till slutet av juli, och därefter 7 veckor tills den nya au pairen kom. Så jag var där i 13 veckor. Ibland kan jag känna att jag saknar Paris eller barnen, men inte föräldrarna. Och jag är, som tur är, fortfarande glad över mitt beslut.
Jag var fullt besluten över att jag skulle hitta en ny familj. Jag ignorerade att det fanns de som sade till mig att jag inte skulle göra det, och fortsatte leta. Dessa människor gjorde mig mer envis, och i slutet av november tackade jag ju till en familj i ST Gingolph. Föräldrarna var snälla mot mig där, men jag fick arebeta mycket mer än vad vi kommit överens om. I början kändes det lite drygt, men jag bestämde mig för att ta mig igenom det, och fortsätta. I slutet av februari kände jag att jag hade fått ut det jag kunde få ut av familjen, och sade upp mig, med USA i tankarna...
Nu är jag hemma, stolt över allt jag varit med om, och älskar min blogg. Jag har förändrats och utvecklats (positivt) som person och jag ångrar ingenting. Ibland var det skitsvårt att vara au pair, och det var det som gjorde mig så stark.
Det blev inte bra i min första värdfamilj. Jag arbetade mycket, och behandlades inte med respekt. Det tog 6 veckor tills jag berättade för mina värdföräldrar att jag inte tänkte vara kvar till slutet av juli, och därefter 7 veckor tills den nya au pairen kom. Så jag var där i 13 veckor. Ibland kan jag känna att jag saknar Paris eller barnen, men inte föräldrarna. Och jag är, som tur är, fortfarande glad över mitt beslut.
Jag var fullt besluten över att jag skulle hitta en ny familj. Jag ignorerade att det fanns de som sade till mig att jag inte skulle göra det, och fortsatte leta. Dessa människor gjorde mig mer envis, och i slutet av november tackade jag ju till en familj i ST Gingolph. Föräldrarna var snälla mot mig där, men jag fick arebeta mycket mer än vad vi kommit överens om. I början kändes det lite drygt, men jag bestämde mig för att ta mig igenom det, och fortsätta. I slutet av februari kände jag att jag hade fått ut det jag kunde få ut av familjen, och sade upp mig, med USA i tankarna...
Nu är jag hemma, stolt över allt jag varit med om, och älskar min blogg. Jag har förändrats och utvecklats (positivt) som person och jag ångrar ingenting. Ibland var det skitsvårt att vara au pair, och det var det som gjorde mig så stark.
Kommentarer
Trackback
