Au pair i Paris/alperna

Forut sa trodde jag att hemlangtan hos au pairer berodde pa deras personligheter. Vissa personer fick lattare det, och andra inte. Och visst ar det sa. Men det beror inte bara pa personligen. Nu vet jag att det beror pa situationen ocksa. I forra familjen hade jag ingen hemlangtan i borjan. Jag tror att det var for att allting var sa forvantat. Det var precis som jag ville att det skulle vara. Efter nagon dag upptackte jag hur stamningen var dar, MEN de hade ett underbart hus. Jag tyckte att det var mysigt och snyggt pa de flesta stallena. Da tankte jag att jag ar en sadan person som inte far hemlangtan latt. Jag formodade att det skulle fortsatta vara sa, men blev lite forvanad har. Redan forsta dagen har langtade jag hem. Det var inte som jag hade tankt mig. Det sag annorlunda ut och luktade annorlunda. Jag undrade om jag verkligen skulle klara av att bo har. Min andra dag var lite dryg, och jag undrade om det skulle fortsatta att kannas sa. Idag har det sock kannts battre. Jag har inte fatt panik eller sa. Det kanns annorlunda har, och det ar anstrangande att integrera i en familj. I Bailly kandes det inte sa mycket s (det var anstrangande att komma ihag allt), men jag tror att det var for att jag aldrig riktigt integrerade i faniljen. Det jag ville komma med i inlagget var att det inte ar som man har tankt sig i alla lagen, och man skall akta sig for att tanka "san ar inte jag. Det hander bara andra...". Man vet faktiskt inte vad som kommer handa! Och sant ar livet.